After work

I går var jag på "After work", alltså en tillställning där man ska ta en öl med sina arbetskamrater och umgås under lite mer avslappnad form än på jobbet.
Så är det åtminstone tänkt men om man studerar lite noggrannare så konstaterar man att det egentligen mest går ut på att ragga på sina kollegor och äta gratis mat.
Det är intressant att studera hur 58-årige, flintskallige och skitfete Sten på lagret försöker uppvakta den lilla 22-årige Anna i receptionen.
Jag är ledsen gubbe lilla men din tweedkavaj från 1967 gör dig inte direkt hetare...

Men tydligen lyckas de ibland, antagligen beroende på en och annan halloncider för mycket.
Man ser en del par som ser rätt suspekta ut och funderar på hur många små oäktingar som avlats under dessa kvällar.

Jag var inte där med några arbetskamrater utan istället med folk från hemtjänsten vilket är väldigt praktiskt om man skulle råka supa sig tillbaka till blöjstadiet.

Efter att ha ätit lite av "maten" (vidbränd köttfärs och tortillachips blir inte automatiskt en taco-buffé) så är det dags att armbåga sig fram till baren. Vem fan orkar vara nykter på krogen?
Jag brukar vara hyfsad på att ploga mig fram genom en berusad folkmassa men när jag stöter på Kerstin 47 år och hennes kloner på 180 kg styck tar det tvärstopp.
Tre storblommiga ladugårdsdörrar blockerar vägen väldigt effektivt och det är bara att erkänna sig besegrad, man kan inte vinna.
Skulle man vara så dumdristig att man ändå försöker så knockas man av deras lukt, man kan fundera på om det är parfym eller om en tårgasgranat har detonerat mellan hängpattarna.

Sen är det dags för det obligatoriska scenframträdandet efter maten. Den här gången var det ett coverband som faktiskt var riktigt bra och spelade lite varierad musik.

Västerås kallas ibland "Sveriges största lilla bruksort" och det bevisades under spelningen.
De som hävdar att Västerås är en storstad sitter på sushibaren eller nåt "hippt" café och drömmer om New York, de studsar inte runt på dansgolvet till Iron Maiden - covers.
Bonnläppsmentaliteten här syns tydligt när det blir mest fart på folket under låten "vill du bli min fru" av Drängarna. Man kan nästan höra hur Amazonerna börjar mullra på parkeringen.

När klockan passerat 21 har de flesta gratisätarna smitit hemåt och krogen fylls av "de vanliga".
Man återgår till den vanliga sysslan nämligen att försöka bli så full som möjligt utan att bli utkastad. Om man nu ändå skulle bli avvisad så är det ett plus om man har gjort nåt litet extra för att förtjäna det, exepelvis spytt på diskplockaren eller hällt öl på discjockeyn eftersom han spelar för mycket hip-hop.

Jag lyckades inte med något sådant utan avnjöt mina öl i trevligt sällskap och avrundade kvällen med en kebab. Den enda bakisångesten jag har idag är ekonomisk, jag gick ut kl 18 nykter och hem 02 full som fan så det var nog inte billigt.

Men man måste ju offra sig ibland...

Blabla-åringen

När man läser en dags/kvällstidning så slås man av att de alltid envisas med att skriva ut åldern på personerna i artikeln. Man läser om en person som det är synd om eller en som har begått ett grovt brott och det man alltid får veta är hur gammal vederbörande är.
Den första gången jag uppmärksammade detta var under all hysteri kring "33-åringen" som var misstänkt för Palmemordet. Denna man försvann snart från Sveriges största kriminalfars och det skreks om en hög kurder innan "41-åringen" dök upp. Han visade sig senare vara en alkis/tjackpundare vid namn Christer Petterson. Trots många försök lyckades polisens utredare aldrig sätta dit honom utan han hann supa ihjäl sig innan. Lika bra det förmodligen eftersom det är samma sannolikhet att han utförde dådet som att Birgitta Dahl blir Miss Universum.

Hur som helst så är åldern bara relevant om det handlar om en 3-åring som kör bil eller två 110-åringar som har sex. I båda fallen slutar det i katastrof...

I stället för att hela tiden tjata om ålder så kan väl media variera sig lite och skriva ut lite andra meningslösa siffror och information om personen. Då skulle man kunna saxa nåt sånt här ur en artikel:
"Den grönögde mannen överföll kvinnan med skonummer 39, men blev bortjagad av den 183 cm långe sotaren och den rödhåriga mannen med ett IQ på 107."

Låter det meningslöst?
Visst är det så, precis lika meningslöst som medias signalement av efterlysta brottslingar där de skriver ut vilken färg han hade på jackan. Eller den exakta åldern.

/ 33-åringen

Grannar III

Tidigare ikväll tog jag en promenad runt området jag bor i, inte för att jag tror att det ger någon enorm motion men det är rätt skönt att traska en sväng. Det är dessutom ett bra sätt att slå ihjäl tid på om man är uttråkad och det är jag rätt ofta.
I kväll såg jag dock nåt jag aldrig sett förut. Jag mötte en man som var ute och gick med sin dammsugare, han drog den i sladden som en hund i koppel.

Det finns en liten möjlighet att han skulle kasta den i skogen eftersom vägen vi möttes på inte direkt leder till soprummet, men den teorin är ganska tråkig.
Eftersom jag har viss erfarenhet av knäppa grannar föredrar jag i stället att anta att mannen lever i ett nära och väldigt osunt förhållande med sina hushållsmaskiner.

En sån där jävla måndag igen.

Jag avskyr måndagar, speciellt de under ojämna veckor då jag jobbar morgonskiftet.
Man kliver upp kl 04.45 och likt en karaktär ur valfri zombiefilm förflyttar man sig till jobbet.
Väl där så måste man bälga i sig hinkvis av kamelpisset som de kallar kaffe för att öht. hålla sig vaken.
Jag vill ha skadestånd av Selecta för förstörda smaklökar.
Situationen underlättas inte av att det inte har funnits så mycket att göra idag.
Oftast så brukar man kunna övervinna tröttheten genom att jobba på i ett högt tempo så att man glömmer hur lite man sovit under natten, men idag var jag nära att somna på toaletten.

På vägen hem så har statens små knektar satt upp en hastighetskontroll på min gata, men som tur är så svänger jag in på parkeringen precis när en av dem höjer lasern mot mig.
Haha, idag fick ni inga av mina pengar.

En lördag

I går begav jag mig över till en kompis på en lördagsgrogg.
Jag träffade två herrar som hängav sig åt matlagning, det kändes lite som att jag hade snubblat in i en hemkunskapsklass men resultatet blev lyckat.

Sen blev det lite öl och grogg.
Vad de har rakhyveln till har jag ingen aning om. Kanske lika bra så...

Senil AB

I dag blev jag utskälld av en kärring när jag gick till jobbet.
Hon viftade med käppen och tyckte att jag var en "väldigt ouppfostrad ung man" som gick på fel sida vägen. Till saken hör att jag gick på alldeles rätt sida, men fossilets minne hade tydligen havererat någon gång före 1967 då högertrafiken infördes.

Fordon till höger och gående till vänster har jag fått lära mig. Nu har jag iofs stora fötter, men de räknas nog inte riktigt som fordon.

Jag kvävde min första impuls som var att säga "Nu får du nog skynda på annars kommer Fonus och tar dig" och gick bara vidare. Jag vände mig om efter 100 meter och russinet stod kvar och blängde surt efter mig.

Och jag som tycker att mitt liv är tråkigt ibland...

Likvagn och president

Jag läste i tidningen om den sista färden.
Nu pratar jag inte om filmen utan om den sista resan vi företar på jorden (om man inte dör på något riktigt bisarrt sätt), alltså den till graven.
I Ånge har likbilen rostat sönder så man kör kistorna i en täckt släpvagn i stället.
Några församlingsmedlemmar är alldeles förfärade över detta och anser att det inte är värdigt.

Jag frågar mig om det egentligen spelar någon roll med tanke på vad som händer sedan, antingen eldas man upp eller så blir man maskföda och gödsel till kyrkogårdens gräsmatta.

Många planerar sin begravning in i minsta detalj men jag har aldrig riktigt förstått den saken.
Det är möjligt att jag ändrar mig senare i livet men just nu så är min inställning: "Slösa inte en massa pengar på någon som inte kan ge något tillbaka".
Det är upp till eventuella efterlevande att bestämma hur tillställningen ska gå till. Det är ju trots allt som så att den är för deras skull, inte min.

I övrigt är det enda det rapporteras om på nyheterna att USA har fått en ny president.
En svart vingmutter i stället för en vit. Wow, snacka om att det blåser friska vindar...
Det är bara att gratulera mr Obama, ty vad han än gör på sin post så kommer han att bli ihågkommen som den första svarta presidenten.

Annars är det ju så att amerikanska presidenter måste starta ett krig mot något land för att bli ihågkommen. Undantaget är ju herr Clinton som istället invaderade sin praktikant.
Någonting säger mig att det aldrig hände Göran Persson...

Zap...

Jag har legat i soffan och zappat runt mellan kanalerna i en timma nu och började fundera på om batteriet i fjärrkontrollen var dåligt eller om det var nåt fel på min tv eftersom jag tyckte mig se samma sak hela tiden. Men så var inte alls fallet.
Det verkar som att det här med tv-serier går i perioder.
På 80-talet var det deckarserier i exotiska miljöer (Magnum, Miami Vice) och på 90-talet var det "familjekomedier" med krystad humor (all skit som visas på Kanal 5 en vardagseftermiddag).

Nu är det tydligen "Obducentdeckare" (CSI och dess 15 kloner) som gäller.
Vid tidpunkten för mitt zappande visades det sådana serier på fyra olika kanaler.

Visst tycker jag att CSI är en bra serie som var nyskapande när den kom, men nu börjar jag tröttna lite. Det börjar bli tjatigt att fyra gånger om dagen få se när någon hittar ett halvruttet sprutluder i en gödselbrunn och ett gäng plastiga stereotyper med skitnödig uppsyn som ska ta reda på vem som stampat ner henne där. Givetvis så är det alltid något märkligt med fallet, exempelvis att offret hade arslet fullt med skalbaggar som bara återfinns bakom örat på den blåpungade träskgrodan i Bolivias djungel.
Det visar sig i slutändan att ett exemplar av sagda groda har importerats av korvkioskägaren i Nedre Vittujärvi och det är givetvis han som strypt ludret eftersom hon inte ville suga av honom för lite extra räksallad.

That´s entertainment...

2007

För tillfället är jag en smula uttråkad och alldeles för pigg.
Då passar det bra att visa lite festkort från år 2007.

För den som undrar; ja, det är jag som ser ut som en rysk transvestit på nedersta bilden...

Farbror Leif går på bio

Filmindustrin hävdar att de tappar massor med intäkter för att folk laddar hem filmer och kikar på hemma.

Min förståelse för "de hemska piraterna" har ökat markant eftersom jag nyligen var på bio för första gången på några år.

Jag hade helt förträngt bions "magiska värld".
Rätt förståeligt eftersom ett biobesök på dagens moderna Filmstad knappast lämnar en positiv eftersmak.

Man föses ihop i en trång källarlokal med fruktansvärt obekväma stolar och får antingen nackspärr för att man sitter för nära duken eller önskar att man tog med sig kikare för att man sitter för långt ifrån den.
Om man hade varit en späd liten 12-årig flicka så hade man nog kunnat finna stolarna lika bekväma som en alldaglig pinnstol i köket, men såsom en normalstor vuxen är detta fullständigt omöjligt.
Jag tycker inte att det är speciellt mysigt att få min fullständigt okända stolsgrannes fläskiga armbåge uppkörd i mellangärdet.

Ett annat irritationsmoment är de imbecilla pratkvarnarna som helt ofelbart tar plats precis bakom.
De älskar sin egen röst och måste tala om för resten av publiken att de FAKTISKT varit på platsen där den där scenen spelats in, samt en massa annat meningslöst bladder om hästar, jackor och annat som vi andra biobesökare skiter fullständigt i.
Om man då vänder sig om och ger kossan (i det här fallet påminde hon rent fysiskt om en fjällko) en "håll-käften-ditt-fula-as-blick" så möts man av en gapande mun och en oförstående blick, En vanlig fågelholk ger ett intelligentare intryck.
Dessa blickar kan dock ge ett par minuters öronvila innan idiotens minne sviker och hon/han/det börjar väsnas igen.
Ty väsnas gör de, det spelar ingen roll om bion har DTS, THX och allt vad det nu heter. Hamnar du i närheten av en person med Bio-ADHD är det kört ändå.
Det är då man börjar fundera på rent fysiskt våld...

Hemma har jag en relativt stor TV och en bekväm soffa där jag kan välja vem som ska sitta i min närhet. Dessutom så kostar det mig inte 100 kronor.
Svårt val, eller...?