...och en till

I går så for jag på ytterligare en skrotspanarsväng.
Först så kikade jag på ett gammalt sågverksområde. Dessvärre så fanns det inte så mycket intressant att se där, några ganska utrensade tegelhus, ett par husgrunder och lite mysko metallskrot utspritt över området. Det låg dock väldigt fint till vid vattnet.

"Varför har du tagit kort på nåt som ser ut som en gigantisk betongmutter?", undrar nu säkert någon.
Det är för att det är en ganska intressant plats för de som är intresserade av svensk industrihistoria.

Betongklumpen är fundamentet till masugnen i Spännarhyttan utanför Norberg som när den byggdes 1974 var Europas modernaste och bygdens stolthet.
Tyvärr så var hanteringen av råjärnet som ugnen producerade väldigt oekonomisk eftersom man körde det i flytande form på järnväg de fem milen till stålverket i Surahammar. Mycket värme gick förlorad på vägen och järnvägen hade en begränsad kapacitet.
Samtidigt som detta logistiska och ekonomiska vansinne fortgick i Bergslagen så ökade konkurrensen från högeffektiva stålverk i Asien och till slut var det inte ekonomiskt försvarbart att skyffla in mer pengar till denna förlustaffär.
Ägaren ASEA hade skjutit till 2,5 miljarder kronor under åren och i april 1981 var det finito.

En kort tid efteråt så stängdes den sista gruvan i Norberg, Mimergruvan och en 800 år gammal epok var till ända.

Betongväggarna på bilderna nedan hänger ihop med ovanstående. Tanken var att överskottsvärmen från masugnen skulle omvandlas till elektricitet i ett kraftverk, men bygget avstannade av förklarlig orsak tvärt och glädjer nu för tiden alla ungar med sprayburk i bygden.

En utflykt

I förmiddags tog jag en sväng med bilen och kikade runt lite på landsbygden.

Först så konstaterade jag att någon hade ledsnat på sin gamla Ford och helt sonika grävt ner den.

Sedan fann jag en ödegård som dessvärre var låst. Men i uthuset fanns det några begagnade vagnar och elinstallationerna var ganska snitsiga.

Avslutningsvis kikade jag på ett gammalt tegelbruk som lades ner för många år sedan. Byggnadens allmänna skick gjorde dock att jag avstod från att åla mig in någonstans.

Sen kom ösregnet så det var bara att vända hemåt igen.

Jag råkade förresten förirra mig in på vägen till ett aktivt mobiliseringsförråd i skogen. Där möttes jag av en vaktkur, kameror och stora ajabaja-skyltar. Inte läge att smita in där och fotografera, ser rätt illa ut i ens CV om man torskar...

Ett tips om ett ödehus som jag passade på att kolla upp visade sig vara mindre färskt. Det återstod nämligen bara två väggar och murstocken när jag fann det. Äsch...
Men trots allt så har jag haft en ganska lyckad dag.

Torsdag...

...har det hunnit blivit och jag har snart avverkat två veckor på mitt nya arbete, eller "uppdrag", som det kallas.
Industriarbeten är sällan roliga men det här med att kalibrera industrirobotar är bland de mindre odugliga arbeten jag har haft.
Den minsta varianten av sådana apparater väger 25 kilo och jag leker med tanken att bulta fast en sån i min diskbänk. "Min hushållsassistent är coolare än din", typ.


Är jag förresten ensam om att vara trött på valrörelsen?
Det enda man läser i tidningarna är att vänstern vill ta alla dina pengar, att högern piskar totalförlamade att jobba som brevbärare, att SD är sända av djävulen och att precis ALLT kommer att bli svinbra nästa vecka när just VI har vunnit...

Jag fick en fråga av en kompis tidigare om vad jag ansåg om SD:s chanser till riksdagsplatser. Jag svarade att de är relativt goda samt att jag hoppas att de gör ett starkt val. Inte för att jag till 100% ställer mig bakom deras partiprogram, men de belyser några viktiga frågor som övriga partier blundar totalt för samt att det faktiskt behöver "röras om i grytan" en hel del när det gäller svensk politik.

Svensk politik av idag går ut på att bibehålla ett Status Quo där ingenting händer. Ingenting behöver ju heller hända eftersom vi är världens bästa land.
Eller är vi det?

Jag tänker närmast på valrörelsen där sossarna fuskar som aldrig förr och alla partier har gått ihop för att utestänga inkräktarna SD.
Jag är nämligen övertygad om att det handlar om en rädsla för att få släppa till lite makt, inte inkräktarpartiets åsikter.
Men givetvis så underlättas det arbetet av att man sätter på rasiststämpeln på de som vill in.

Man kan tycka vad man vill om Sverigedemokraterna och deras politik men när ett partis medarbetare blir grovt misshandlade av meningsmotståndare och vartenda offentligt möte saboteras av en flock skränande dagdrivare så är någonting lite fel.

"Lite fel" blir jävligt fel när dessa incidenter dessutom tycks ha etablerade partiers och medias tysta medgivande.

Fp:s riksdagsman Frederick Federley blev nyligen nedsparkad och grovt misshandlad utanför sitt hem. Några dagar tidigare överfölls en av SD:s kandidater i sitt hem och fick ett hakkors inristat i pannan.
Personligen anser jag dessa båda "incidenter" vara lika allvarliga, men ni kan ju gissa vilken av dem som media uppmärksammar mest...

Inte att förglömma herr Reinfeldts uttalande om att "om man för en extrem politik så kan sådant hända".

Svensk "demokrati" i ett nötskal.

Svenska politiker sätter sig gärna på sina höga hästar, slår sig för bröstet och tycker att de är så bra och demokratin är så högt utvecklad i Sverige.
Jo, förvisso. Om man jämför med Zimbabwe...

Det sägs att man ska hålla rent på sin egen trapp i första hand och när politiker från våra nordiska grannländer börjar ifrågasätta den svenska demokratin och valsystemets opartiskhet så är någonting väldigt fel.
Fast det är klart, en sådan kritik kan ju viftas bort med "rasist-kortet". Det begriper ni väl kära väljare att ett land som har fostrat galna människor som ritar teckningar av religiösa sagofigurer inte är att lita på.


I övrigt har jag faktiskt inhandlat en GPS som ska hjälpa mig på traven lite när jag snokar runt i skog och mark efter intressanta platser att besöka.
Nu så talar jag givetvis om en handhållen enhet och inte en sån man sätter i bilen där en halvhysterisk kvinna gastar om att man ska göra u-svängar hela tiden.
Gör man som hon säger utan att krocka så slutar man i alla fall på en kostig eller i ett potatisland. Jag föredrar karta och mina ögon...

Tidsmaskinen

I morse satte jag mig i bilen.
Jag åkte på motorvägen, landsvägen och grusvägen, för att till slut kliva ut i en annan tid.