Fredag

I går hamnade jag hos några damer som ägnade sig åt vinpimplande och gymnastiska övningar. Sedan skulle de ner på krogen och lyssna på hip-hop och där går fan min gräns så jag for vidare.

"Hjälp, mina päron är sossar...

... och därför måste jag bryta med dem och resten av släkten."

Lät det där vettigt?
Nej, inte riktigt. Om man inte jobbar på Aftonbladet det vill säga och kan spy ur sig skitartiklar på löpande band och få dessa publicerade.

Sverigedemokraternas riksdagsinträde är intressant på flera sätt. Ett av dem är att det utgör en värdemätare för hur svensk politik och svenska medier fungerar. Betyget hittills är tveklöst Icke Godkänt.

Den största slasktratten är i vanlig ordning Aftonbladet som levererar det ena lågvattenmärket efter det andra.
Det senaste var en artikel som handlade om Lisa som hade brutit kontakten med sin 25-åriga son för att denne hade berättat att han skulle rösta på SD.
Artikeln inleds med: "Vad gör jag när mitt barn blir sverigedemokrat? " (och jag själv är någonting annat).
Ja du, du ska kanske inse att din 25-åriga son har en egen vilja och egna åsikter som kanske inte stämmer överens med dina...
Ett intressant faktum är denna lilla fotnot längst ner i artikeln: "Aftonbladet har flera gånger varit i kontakt med sonen som säger att han inte har haft kontakt med sin mamma på åratal."

Rent spontant så kan jag förstå det eftersom tanten uppenbart inte har alla hästar hemma. Jag har själv inga barn men har ganska svårt att tänka mig att man slutar älska dem för att de råkar få en annan politisk ståndpunkt.
Om man inte är en förbannat dålig morsa det vill säga...

Det känns som att mycket av historiken saknas i artikeln (var det flera år sen eller för en månad sen?) men det passar ju perfekt in i Aftonbladets agenda att greppa varje halmstrå för att kunna kasta lite skit på SD. Helt oavsett om historien är sann eller inte.
Men eftersom sonen då som alla andra 5,9% av de röstberättigade som röstade "fel" är sinnessjuka nazister som äter invandrarbarn till frukost så kan man trycka artikeln.

M.a.o. är den största galningen i denna historia Aftonbladets chefredaktör Jan Helin som låter publicera sådan här smörja.
Herr Helin drog tidigare igång kampanjen "vi gillar olika", men själv vill han bo i ett etniskt svenskt område och AB har i princip bara svenskar anställda.
Visst fan är det bekvämt att peka åt folk vad de ska göra om man inte behöver göra det själv?

"Vi gillar olika" ja... Årtiondets tankevurpa. Enligt AB (och många andra) så kan man inte vara kritisk mot invandringspolitiken utan att vara "rasist" (2000-talets mest missbrukade ord), av den enkla anledningen så avskyr jag den kampanjen.
Som syntes i förra inlägget var jag på en fest i lördags där hälften av deltagarna hade rötter i Asien och Sydamerika, och jag högg inte kniven i en enda av dem. Förklara det Janne...

Apropå ämnet så blev en aktiv sverigedemokrat - med rötter i Syrien(!) - överfallen och nedhuggen med kniv för en tid sedan. Istället för att fördöma allt som har med politiskt våld att göra så lät Aftonbladet företrädaren för det kriminella gänget Original Gangsters få uttala belåtenhet med att en ”sverigedemokrat fått smaka kniven”.

Jag undrar vilka det är som är psykopaterna egentligen, Åkessons eller Helins gäng...


Som sagt; så vitt jag vet röstade mina föräldrar på S, men ingen av oss har förskjutit någon trots att mina åsikter ligger längre till höger. Anledningen till detta är förmodligen att vi är relativt välbalanserade människor som inte bryr sig om sådana saker, samt att vi heller inte skulle sälja oss och våra släktingar till hallicken Helin.

Lördag igen

 Det blev en liten födelsedagsfest och utgång igår.

 

Flippertime

För cirkus 15 år sedan tillbringade jag mycket tid framför datorn med spelet "Pinball Fantasies", ett flipperspel som ursprungligen utvecklades för Amiga, men senare även fanns i en PC-version.
Programmet kördes i "rent DOS-läge" (hoppas det är korrekt uttryckt) och gick mao. inget vidare på Windows Xp och nyare till mitt stora förtret.

Men tidigare ikväll så fick jag ett nostalgianfall och konsulterade min allvetande vän Google.
Och visst hade han ett svar åt mig.
Genom emulatorn DOSBox och en sänkt skärmupplösning (efter lite gnölande från Windows), så kan jag nu köra spelet från 1992 på min nya dator med Windows 7 64-bit.

 

Så om någon ser mig en tidig morgon med rödsprängda ögon så har jag inte knarkat, jag har bara flipprat. :)

Onsdag

Idag har jag nästan varit lite produktiv. Jag har dammsugit, tvättat, lagat mat och svurit över äldre program som inte fungerar på nya datorer.
Det är en liten stund kvar innan jag ska masa mig iväg till mitt arbete och jag funderar på vad man mer skulle kunna fylla sina dagar med. Ett alternativ är ju att återuppta lite sysslor man hade som barn, exempelvis det här med LEGO verkar hålla än:

Party, party...

Det bidde en liten fest igår...

 

En vanlig jävla tisdag..

Jag blir ibland kallad misantrop men det är fanimig inte speciellt konstigt att man utvecklar en avsky för människosläktet eftersom de flesta av dessa får blodtrycket att rusa till farliga nivåer.

Min dag började i morse när jag skulle ta mig till jobbet. Runt 05.15 går jag ut genom porten och brakar rakt in i tidningsbudets kärra som står parkerad mitt utanför dörren medan den lilla orchen springer runt i trappuppgångarna på gatan.
Givetvis är även min cykel blockerad av detta åbäke som jag blir nödgad att flytta på. Jag funderar på att sätta eld på kärran och skicka ner den för gatan för att se om paltskallen förstår piken.


På vägen till jobbet möter jag en A-lagare som glatt (bara det är ett tecken på att man inte begriper bättre) hälsar "God morgon".
"Åfan", tänkte jag. "Har du redan vart på macken och snattat morgonens första flaska T-Röd?"


Väl framme vid min arbetsplats sitter det en väktare och glor på mig från sin bil när jag drar passerkortet i dörren. "Jodu, gör jag inbrott på det här bygget i stället för att ligga i min säng vid den här tiden så är du välkommen att köra mig till psykakuten".


Morgontimmarna på jobbet är hyfsat lugna då det ännu inte springer runt några pärmbärare som är i vägen för hederligt arbetande folk.
Men vid 8.00 - då jag och min kollega har frukostrast - dyker det upp en Dressman-slips och undrar "När blir xxxxx klar?"
"Ja, när vi väl har fått hit den så tar det ungefär en och en halv timma, men så långt har den inte kommit än", svarade jag.
Vi har tre olika datasystem som vi matar in ordernummer och dess position i och för det mesta visar de hyfsat rätt så varför inte söka i dessa så behöver man inte springa ut till byggnaden bredvid och vara allmänt jobbig...

Men det är väl som så att vi som jobbar rent fysiskt med produkterna inte har en aning om hur de ser ut och således inte skulle känna igen den om den så stod parkerad mitt framför kaffeautomaten.
Vissa slipsbärare har dragit åt den för hårt och strypt blodtillförseln till hjärnan.


Väl hemma så fick jag några timmars lugn innan jag blev tvungen att gå till affären en snabbis.
Här blev det givetvis tvärstopp i kassan då en efterbliven kärring envisades med att stå i kassan och välja vilka jävla Trisslotter hon skulle ha och givetvis skrapa dessa på plats.
Som tur var så öppnades en kassa till och jag gled över i den kön. Big mistake...

Där satt nämligen en liten blond tuggummituggande praktikant, jättesöt och jättekorkad. Hon förstod sig inte på kassaapparaten utan satt och räknade högt på sina välmanikyrerade små fingrar och vände sig ständigt om till den andra kassörskan och frågade: "Ah men asså hur ska jag göra nu?".

Mina tankar rörde sig just då i banorna:
"Vad du ska göra nu är ta betalt för mina varor och ge mig växel tillbaka, hur du gör intresserar mig inte. Eftersom du verkar totalt oförmögen att använda några som helst tekniska hjälpmedel så får du väl dra av dig skorna om du ska räkna högre än tio. Bara det blir rätt. Sen ska du stämpla ut, sätta dig på din lilla rosa cykel, trampa hem, sätta dig framför Bolibompa och aldrig mer sätta din fot här."

Till slut så lyckades mini-Barbie få fart på hjärnkontoret och kassaapparaten och jag kunde traska hem.
Mina grannar i Familjen Fårskalle (En tanig tystlåten karl, en fet, gapig och otrevlig kvinna och deras två söner som definitivt aldrig kommer att få ett slutbetyg i gymnasiet) som bor snett ovanför mig har köpt en liten hund som de givetvis låter sina barn gå ut med. Dessa små imbeciller står utanför porten och har givetvis ingen pli alls på det lilla gastande lopphotellet som är obetydligt större än min sko. Hunden påminner om ett marsvin med ADHD - något som verkar ligga i släkten.
Nåväl, det lilla kräket gläfser och gör utfall mot allt som rör sig och mina tankar lyder ungefär så här:
"Om du hugger mig ditt lilla as så är det det sista du någonsin gör - förutom att se dina småhussar från fem meters höjd. Sedan hamnar du i alla småhundars helvete där den feta hankatten Bosse sodomerar dig i evighet, amen".

Är det förresten olagligt att lura i små barn att masturbering med osthyvel - gärna i grannkommunen - är den nya innesporten?


Nu har jag ätit till ljudet av ett gräl hos tidigare nämnda familj och mår hyfsat bra. Men kvällen är ännu ung och hittills har ingen ringt på min dörr med en bibel i handen...

Hur har er dag vart? :)

Lördagsöl.

I lördags gick jag och några vänner ut på restaurang och åt. Det slank även ner några enstaka alkoholhaltiga drycker.
Det blev filébuffe för 225 kronor och givetvis så ville jag ha valuta för pengarna så min tallrik bestod till 90% av kött. Sallad kan man köpa på ICA...

Sedan blev det en liten krogsväng.

Och slutligen hamnade jag på någon mysko efterfest och kom hemvinglandes runt fem.

Fredagsmys

Vilka märkliga saker det kan växa bland äppelträden...

Gårdagen var relativt givande. Först så begav jag och en kamrat oss ut på lite bunkerjakt i omgivningarna. Vi gjorde några fynd men konstaterade att vi bör beväpna oss med spadar nästa exkursion.

Senare begav jag mig hem till en kompis som fyllde år och tänkte fira detta med att bli full.

Onsdag

Eftersom jag är ledig på fredag har halva arbetsveckan gått nu. Inte helt fel.

För att göra en lång historia kort så får jag ibland byta arbetsuppgifter när det är "lugnt" på min ordinarie plats. Jag får då promenera över till nästa byggnad och provköra robotar av vilka jag sedan ska finkalibrera ett par på min ordinarie plats. Dessutom så måste jag emellanåt traska tillbaka för att kolla att min kollega inte har råkat avlida. Det blir en del spring men jag mår förmodligen inte illa av lite motion.
Jag har således två jobb och håller på att lära mig båda så de närmaste veckorna kan nog bli ganska förvirrade innan jag kommer in i det.


Det var som bekant val i söndags, S gjorde ett av tidernas sämsta val och SD kom in i riksdagen.
Kvällstidningarna ojar sig över detta och frågar "vad ska vi göra nu?".

Ja, vad man ska göra nu är att sluta gnälla över hur folk har röstat och i stället försöka få till ett samarbete som klarar att leda landet i fyra år.
Vad man än må tycka om valresultatet så har folket sagt sitt och det är den här mandatfördelningen som kommer att gälla i fyra år framöver.
Det är bara att gilla läget...

Apropå valet så har jag sett och hört att vissa personer på Facebook tar bort folk ur sina vänlistor om de har röstat på eller sympatiserar med SD.
Förvisso så ska man väl inte bekymra sig så mycket över Facebook, men jag kan inte låta bli att tycka att detta är oerhört fånigt.
Man kan fråga sig vem det är som är trångsynt. Den som har "röstat fel", eller den som trycker på "ta bort"?

Det där låter i mina öron lika vettigt som om jag skulle plocka bort alla kattägare från listan eftersom jag själv är allergisk.
Att folk har olika politiska åsikter får man lov att acceptera. Antingen så bortser man helt från folks åsikter eller så kan man diskutera dem på ett civiliserat sätt.
Gör man på det tredje sättet så befinner man sig mentalt kvar i sandlådan...


Helt apropå ingenting så hittade jag två döda skator på min balkong i morse. Nej, det var inga utkastade kvart-i-två-ragg som en del har föreslagit utan två fåglar. Väldigt fluffiga och väldigt döda.
Vad händer här egentligen, har jag hamnat mitt i "Jurtjyrkogården" eftersom byggherrarna hittade en riktigt sur plats att slå upp huset på?
Dyker det upp en unge med rakkniv eller en ovanligt aggressiv katt med "Gislaved" stämplat över ryggen så tar jag fram baseballträt.

Eller ska jag kanske lägga ut de små liken vid cykelstället som en uppmaning till andra fåglar att ge fan i att skita på min sadel?