Jag klickade mig nyss in på Aftonbladet för att få mig en dos av saker att reta upp mig på och de gjorde mig inte besvikna den här gången heller.
En artikel handlade om en deltagare i årets upplaga av "Big Brother" som tydligen hade drabbats av någon form av kollaps och nu vårdas på sjukhus. "...läkarna har aldrig sett något liknande..." säger hans mamma till tidningen.
Kan man misstänka att mamman också vill ha sina 15 minuter i rampljuset och därför beklagar sig för journalisten?
Att det skulle vara frågan om en ny och hittills oupptäckt sjukdom som först hittas hos en deltagare i BB-huset har jag lite svårt att tänka mig, det där luktar mediakåthet lång väg.
Jag har alltid ansett att de allra flesta som ställer upp i olika typer av dokusåpor är uppmärksamhetstörstande och omogna fåntrattar som här ser sin chans till lite "berömmelse" och kanske lite gratisdricka och ett skjut. Ett VIP-kort på någon fashionabel krog är väl den ultimata drömmen som kanske kan bli verklighet om man beter sig extremt idiotiskt åt i huset eller på ön. "Robinson-Robban" är ett klockrent exempel.
Jag har extremt svårt att tycka synd om dessa deltagare sedan när det går åt helvete för dem. Vuxna människor fattar emellanåt dåliga beslut, men de flesta normala går inte till någon journalist och berättar för denne hur dåligt de mår för att de har betett sig som idioter.
Sen så har vi skvallerpressen dit Aftonbladet numer räknas. Det troligaste scenariot är att någon från tidningen (som inte har något vettigare för sig än att glo på Big Brother 24/7) har ringt och trakasserat familjen och till slut fått en intervju. Det andra alternativet är att de har nappat på kroken som en mediakåt mamma har lagt ut.
Oavsett vilket så bevisar AB här än en gång att de utgör en latrintunna i dagens media-Sverige, vilket är anmärkningsvärt med tanke på den stenhårda konkurrensen.
Lite längre ner på sidan rapporteras om: "Färjan-Håkans vilda singelliv i Thailand".
Jo, man måste ju helgardera sig och skriva om alla jävla dokusåpor. Jag väntar på snyftartiklarna om att han har fått syfilis av en transvestit i pissrännan på hotellbaren. På löpsedeln: "Jag anade ingenting när kuken ramlade av på stranden".
Vidare så läste jag att regeringen och Miljöpartiet har kommit överens om migrationspolitiken. Som en del i detta ges "papperslösa flyktingar" rätt till gratis sjukvård och deras barn får gå i skolan. Denna grupp kallas i många andra länder för illegala immigranter och i den ingår exempelvis personer som har fått avslag på sin asylansökan men inte lämnat landet.
Nu är jag måhända en ärkekonservativ och empatilös person, men jag anser att om man vistas i ett land illegalt så har man inte rätt att ta del av dess välfärdssystem.
Akutsjukvård vid livshotande tillstånd kan de få, men så fort tillståndet är stabilt så ska de överlämnas till polis för verkställande av avvisningsbeslutet.
Nu så riskerar vi att få olika myndigheter som motarbetar varandra, några ska verkställa avvisningen och andra ska skydda, vårda och utbilda dessa personer. Onekligen en bisarr situation...
Den här nyheten gav upphov till vilda diskussioner på jobbet, jag citerar en kollega: "Fredde Klot-rot bestämmer och Svenne Banan betalar."
Jag kan inte uttala mig om vad det här beslutet kommer att ge för effekter eller vad det kostar skattebetalarna, men en sak vet jag. Nämligen att sådant här sticker i ögonen på många människor (svenskar och invandrare) som går till jobbet och förtjänar sitt uppehälle.
Svenska politiker oroar sig över alla "främlingsfientliga strömningar" som poppar upp i samhället och om man ska försöka motverka dessa så ska man nog ta sig en funderare på hur vissa beslut uppfattas av stora delar av befolkningen.
Personer som i övrigt ställer sig bakom den politik som förs av sossarna, miljöpartiet eller alliansen.
Herr Reinfeldt sade förresten under presskonferensen att man med detta bland annat ville "stänga dörren för Sverigedemokraterna".
Det är ganska fascinerande att svensk politik har kommit till det stadiet att det inte spelar någon roll vad man står för eller röstar på, så länge som det är motsatsen till vad SD tycker.
Svensk politik är med andra ord busenkel. Sju partier ska finna ett åttonde som de av diffusa skäl ogillar och göra allt de kan för att frysa ut detta, oavsett faktumet att dessa sju egentligen står långt från varandra på flera områden.
"Mobbing" kallas detta fenomen när det uppträder på skolgården, men i detta fall kan man konstatera att när det gäller svensk politik så är min "fiendes fiende" tydligen min vän i vått och torrt...
