Såg den här bilden i en Facebookgrupp tidigare och när skrattet lagt sig så började jag fundera lite.
Jag ser det där framför mig som i en saga - eller åtminstone en sorts "Fäbodjäntan möter betongdjungeln";
Det är senvinter 1974 i Tensta. Snön är lika grå som betongen och absolut inget vill egentligen leva.
Förutom i "Mange Gnäggs" etta med kokvrå. (Smeknamnet syftar på hårmanen som stenhårt konkurrerar med hockeyklubbs-polisongerna om vad som tar mest uppmärksamhet bort från ansiktet. Och inget annat...)
I en märkligt tillplattad brunorange-blommig soffa håller två personer endast iförda träskor och kroppsbehåring på att slå knut på sig själva medan en dam med gravallvarlig röst recenserar deras akrobatik och ehm... pricksäkerhet. Allt läses in på en rullbandspelare av märket Tandberg och när det utmattade paret till sist slingrar sig ur sin slaknade råbandsknop så tar hon på sig sin tapetmatchande brun-bruna body och pilar snabbt tillbaka till sin arbetsplats; skolans bibliotek.
Hon har två tankar och förhoppningar i huvudet; att skivan ska bli en succé och att hon ska komma ihåg att byta spolar på bandspelaren innan måndagen - för att inte göra "roliga timmen" fullständigt hysterisk.
Övriga tankar slog hon bort med: "Äsch, det här minns ingen om 40 år".
