Zombie...

Hej igen min fanclub...

Det börjar bli mycket att göra på jobbet igen så vi blir tvungna att köra dygnet runt framöver.
Jag har varit inställd på att få gå upp på 2-skift, men med "till sannolikhet gränsande visshet" så blir det inte så.
Istället kommer jag att gå ett ständigt förmiddagspass 05.40-14.00 måndag till fredag.

Jag tillhör de morgontröttas skara. Jag kommer upp och iväg, men före klockan 9 och ungefär lika många koppar kaffe så är jag som en zombie. En blek och hålögd varelse som rör sig ryckigt och utstöter grymtande läten.

Den enda skillnaden är att jag inte tänker ha ihjäl dig, såvida du inte hamnar mellan mig och kaffeautomaten...


Nåväl, det som för min del känns mest slitsamt med skiftarbete är att ständigt växla mellan för- och eftermiddag och ändra dygnsrytmen varje vecka. Mot slutet av veckan känns det mindre tungt då man anpassar sig lite efter några dagar.
Så med lite tur så kommer jag inte att vara lika seg om jag jobbar tidigt varje vecka.

Eller så kan jag efter ett tag sadla om och satsa på en skådespelarkarriär i nästa säsong av The Walking Dead...



I övrigt så händer det inte ett skit här, jag går mest och längtar efter våren. Det får fan vara nog nu.


I fredags var jag på en tillställning med jobbet. Att sitta och lyssna på föredrag i tio timmar var enbart plågsamt, men festen på kvällen var ganska trevlig. Vi hade den ihop med bolaget jag arbetade på tidigare så jag träffade en del gamla bekanta.

Så här i efterhand så känns väl idén att avrunda kvällen med ett tequila-race som mindre genomtänkt, men som man brukar säga; det kostar att ligga på topp.

Om att bränna pengar...

Det finns som bekant olika sätt att spendera pengar på. Bra och dåliga, sina egna och andras.

Jag läste om statsförvaltningen i Landskrona kommun som tyckte att det var en bra idé att bygga en dim-maskin i en rondell i en infart till staden. Det skulle skapa en "trolsk stämning".
Problemet var bara att dimman skymde sikten för trafikanterna och att vattenångan som la sig på vägen gjorde den såphal.

Detta borde en normalbegåvad fjärdeklassare ha kunnat räkna ut, men det är uppenbarligen inte så höga krav för att få bli politiker.

200.000 kostade den nu avställda maskinen. Det är visserligen inte en enorm summa i en kommunal budget, men när man på vissa ställen skär ner på åldringarnas frukost på servicehusen eftersom "varje sparad krona räknas" så kan man ju fundera lite på hur det prioriteras.

"Endast Sverige svenska kommunalpolitiker har" läste jag någonstans och man kan väl konstatera att det gott och väl räcker med den dimma som finns i de kommunala tjänstemännens huvuden.



Själv så överväger jag att spendera lite pengar framöver, på en ny kamerautrustning. Min gamla är sliten och det systemet har en ganska osäker framtid. Jag har länge funderat på ett systembyte och tänkte i samma veva gå upp till fullformat.

För den som inte är insatt så finns det en del olika system på marknaden (Canon, Nikon, 4/3, etc.) och med "fullformat" menas att sensorn är 24 x 36 mm, alltså lika stor som det gamla 135-formatet för film ("vanliga" negativ). Sensorer i exempelvis kompaktkameror är mycket mindre.

Den standarden används i professionella sammanhang, men nu har priserna börjat krypa ner till nivåer som kan intressera amatörer.

Man kan krympa saker ordentligt idag, men ljusets våglängd är konstant och därför så har storleken betydelse. Ju större desto bättre, enkelt uttryckt.


Vi talar om en investering på ungefär 25.000 kronor, vilket i sammanhanget är ett väldigt bra pris.
För det så får jag en utrustning som förhoppningsvis kommer att glädja mig i ett antal år framöver samtidigt som själva systemet troligen kommer att supportas under en mycket lång tid.


Jag är fullständigt medveten om att en bra kamera inte automatiskt gör folk till bra fotografer, men man får helt andra förutsättningar och sen är det upp till var och en att arbeta efter dem.

Måhända så är det min risiga självkänsla som talar, men jag betraktar mig själv som en ganska medioker fotograf. Därav diverse kommentarer som: "förvänta er inga underverk" osv. när folk har bett mig fotografera saker och tillställningar.

Jag har förmodligen en del att jobba med där, men jag brukar säga att jag fotograferar för min egen skull och om någon annan skulle gilla en bild eller två så är det bara en bonus.

Min förhoppning är att mitt inköp ska sporra mig att gå ut och experimentera (eller bara fota) lite mer. Jag känner att jag har blivit lite inbunden de senaste åren och att jag nog skulle må bättre av att röra mig mer omkring.


Så, nu lyckades jag för ovanlighetens skull vara lite personlig också.


Jag vet att jag inte kommer att bli besviken på hur den nya kameran presterar och både intresse och ekonomi finns. Jag måste bara sparka mig själv lite mer i baken först eftersom det trots allt är ganska mycket pengar det handlar om.

Kommentarer till det här (helst uppmuntrande) uppskattas...

Fredagspilsner.

I går blev det lite fredagsöl, det måste man få unna sig efter en arbetsvecka tycker jag.
Vi satt några stycken och drack hos mig, sen gick vi vidare till en annan fest och hamnade slutligen på krogen. Harrys av alla jävla ställen.
Men det var en klart godkänd afton tycker jag.

 

 

 

Som synes lever min gröna kärringhatt än.

Nästa fredag ska jag förresten på en grej med jobbet. I 10 timmar ska vi delta i "seminarium om verksamhetsutveckling och presentation av det strategiska resonemanget".

Det är nästan så att jag skulle välkomna en influensa nu känns det som...

Hundra kilo lök.

Det har hunnit blivit februari nu och jag har inte gjort någonting nämnvärt den senaste veckan förutom att jobba och pulsa i snön som just nu vräker ner utanför.
Jag hade visst lovat att inte klaga på vädret så mycket så jag tänkte gnälla på någonting helt annat just nu, nämligen hur vissa luktar.


Jag jobbar inom industrin och där är det fullständigt normalt att börja lukta lite illa efter hård arbetsdag. Man svettas, spiller oljor på sig etc. Men så fort arbetspasset är över så åtgärdar jag problemet genom att duscha, byta kläder och använda deodorant.
Så gör de allra flesta människor som har någorlunda begrepp om hygien, men det finns dessvärre undantag.

Idag fick jag det tvivelaktiga nöjet att arbeta ihop med en man som tydligen betraktar tvål som lika exotiskt som färska bananer på 1800-talet.
Jag är inte överdrivet petig med lukter, men den här individen stank lök och rutten tång redan imorse och jag kan säga att jag inte vande mig det minsta under dagen.

Att vara snygg är inte en av mina starka sidor, men i jämförelse så kände jag mig som Mr Universum.
Hans odör kombinerades med långt, grått och stripigt hår samt bruna tänder. Har han en sambo så tycker jag synd om henne. Alternativt är hon likadan och de bilderna håller jag gärna utanför mitt huvud...

Jag vet att en del människor har märklig lukt av genetiska orsaker, men i det här fallet var orsaken utan tvekan ingrodd smuts.


Apropå ämnet så minns jag när jag för drygt 15 år sedan jobbade med att köra hem tv-apparater, tvättmaskiner etc. åt folk. Det var ett intressant jobb som hade både för och nackdelar. Till nackdelarna räknas bland annat att det är mindre skoj att släpa upp tvättmaskiner i hus som har fyra våningar och noll hissar.

Det var intressant att se hur folk hade det hemma. De flesta hade det fint och en del andra bodde i rena svinstior.
Det är nog det enda jobb jag har haft där kunder har försökt bjuda på sprit, få med mig på dansbandsafton i Flen och riktat en hagelbössa mot mig. (nej, jag skämtar inte).

Nåväl, jag och min kollega skulle leverera en tv till en man i Enköping. Normalt så tog vi av oss skorna när vi kom hem till folk men här så klibbade de fast i golvet när vi kom in i hallen så vi behöll dem på.
Lägenheten såg hemsk ut, det var en meterhög trave med gamla pizzakartonger på bordet, två centimeter damm på bokhyllan och matrester på tapeten. Bland annat...

En tumregel sade att om bostaden såg ut som skit så gjorde även innehavaren det och det stämde även i detta fall. Mannen var i 40- års åldern och bar en blå Adidas-träningsoverall från 70-talet som förmodligen inte hade tvättats sen den var ny. (Det här borde ha vart hösten 1998).
Man anade spår av hela månadens lunchmeny på tröjans bröst och under armarna såg man grammofonskivestora svettfläckar.

Vi var tvungna att fråga kunderna om de ville ha hjälp med att ställa in kanalerna och tyvärr så ville han det. Jag stod alltså på huk framför tv:n medan mannen lutade sig över mig så att jag hade hans armhåla en decimeter från min näsa. Det var en fruktansvärd upplevelse.

När vi var klara och lämnade lägenheten så orkade vi inte vänta på hissen utan kutade fyra våningar ner för trapporna och satt oss utanför och bara andades i ett par minuter innan vi satt oss i bilen igen.

Sånt där som gör att man funderar på om man inte borde bränna sina arbetskläder...


Det inträffade ett flertal lustiga episoder under min tid där. Någon dag när andan faller på så måste jag berätta om den förlamade Adolf-dyrkaren och halveremiten med hagelbössan, men nu är jag - trots inläggets ämne - väldigt hungrig.