After work

I går var jag på "After work", alltså en tillställning där man ska ta en öl med sina arbetskamrater och umgås under lite mer avslappnad form än på jobbet.
Så är det åtminstone tänkt men om man studerar lite noggrannare så konstaterar man att det egentligen mest går ut på att ragga på sina kollegor och äta gratis mat.
Det är intressant att studera hur 58-årige, flintskallige och skitfete Sten på lagret försöker uppvakta den lilla 22-årige Anna i receptionen.
Jag är ledsen gubbe lilla men din tweedkavaj från 1967 gör dig inte direkt hetare...

Men tydligen lyckas de ibland, antagligen beroende på en och annan halloncider för mycket.
Man ser en del par som ser rätt suspekta ut och funderar på hur många små oäktingar som avlats under dessa kvällar.

Jag var inte där med några arbetskamrater utan istället med folk från hemtjänsten vilket är väldigt praktiskt om man skulle råka supa sig tillbaka till blöjstadiet.

Efter att ha ätit lite av "maten" (vidbränd köttfärs och tortillachips blir inte automatiskt en taco-buffé) så är det dags att armbåga sig fram till baren. Vem fan orkar vara nykter på krogen?
Jag brukar vara hyfsad på att ploga mig fram genom en berusad folkmassa men när jag stöter på Kerstin 47 år och hennes kloner på 180 kg styck tar det tvärstopp.
Tre storblommiga ladugårdsdörrar blockerar vägen väldigt effektivt och det är bara att erkänna sig besegrad, man kan inte vinna.
Skulle man vara så dumdristig att man ändå försöker så knockas man av deras lukt, man kan fundera på om det är parfym eller om en tårgasgranat har detonerat mellan hängpattarna.

Sen är det dags för det obligatoriska scenframträdandet efter maten. Den här gången var det ett coverband som faktiskt var riktigt bra och spelade lite varierad musik.

Västerås kallas ibland "Sveriges största lilla bruksort" och det bevisades under spelningen.
De som hävdar att Västerås är en storstad sitter på sushibaren eller nåt "hippt" café och drömmer om New York, de studsar inte runt på dansgolvet till Iron Maiden - covers.
Bonnläppsmentaliteten här syns tydligt när det blir mest fart på folket under låten "vill du bli min fru" av Drängarna. Man kan nästan höra hur Amazonerna börjar mullra på parkeringen.

När klockan passerat 21 har de flesta gratisätarna smitit hemåt och krogen fylls av "de vanliga".
Man återgår till den vanliga sysslan nämligen att försöka bli så full som möjligt utan att bli utkastad. Om man nu ändå skulle bli avvisad så är det ett plus om man har gjort nåt litet extra för att förtjäna det, exepelvis spytt på diskplockaren eller hällt öl på discjockeyn eftersom han spelar för mycket hip-hop.

Jag lyckades inte med något sådant utan avnjöt mina öl i trevligt sällskap och avrundade kvällen med en kebab. Den enda bakisångesten jag har idag är ekonomisk, jag gick ut kl 18 nykter och hem 02 full som fan så det var nog inte billigt.

Men man måste ju offra sig ibland...

Blabla-åringen

När man läser en dags/kvällstidning så slås man av att de alltid envisas med att skriva ut åldern på personerna i artikeln. Man läser om en person som det är synd om eller en som har begått ett grovt brott och det man alltid får veta är hur gammal vederbörande är.
Den första gången jag uppmärksammade detta var under all hysteri kring "33-åringen" som var misstänkt för Palmemordet. Denna man försvann snart från Sveriges största kriminalfars och det skreks om en hög kurder innan "41-åringen" dök upp. Han visade sig senare vara en alkis/tjackpundare vid namn Christer Petterson. Trots många försök lyckades polisens utredare aldrig sätta dit honom utan han hann supa ihjäl sig innan. Lika bra det förmodligen eftersom det är samma sannolikhet att han utförde dådet som att Birgitta Dahl blir Miss Universum.

Hur som helst så är åldern bara relevant om det handlar om en 3-åring som kör bil eller två 110-åringar som har sex. I båda fallen slutar det i katastrof...

I stället för att hela tiden tjata om ålder så kan väl media variera sig lite och skriva ut lite andra meningslösa siffror och information om personen. Då skulle man kunna saxa nåt sånt här ur en artikel:
"Den grönögde mannen överföll kvinnan med skonummer 39, men blev bortjagad av den 183 cm långe sotaren och den rödhåriga mannen med ett IQ på 107."

Låter det meningslöst?
Visst är det så, precis lika meningslöst som medias signalement av efterlysta brottslingar där de skriver ut vilken färg han hade på jackan. Eller den exakta åldern.

/ 33-åringen

Grannar III

Tidigare ikväll tog jag en promenad runt området jag bor i, inte för att jag tror att det ger någon enorm motion men det är rätt skönt att traska en sväng. Det är dessutom ett bra sätt att slå ihjäl tid på om man är uttråkad och det är jag rätt ofta.
I kväll såg jag dock nåt jag aldrig sett förut. Jag mötte en man som var ute och gick med sin dammsugare, han drog den i sladden som en hund i koppel.

Det finns en liten möjlighet att han skulle kasta den i skogen eftersom vägen vi möttes på inte direkt leder till soprummet, men den teorin är ganska tråkig.
Eftersom jag har viss erfarenhet av knäppa grannar föredrar jag i stället att anta att mannen lever i ett nära och väldigt osunt förhållande med sina hushållsmaskiner.

En sån där jävla måndag igen.

Jag avskyr måndagar, speciellt de under ojämna veckor då jag jobbar morgonskiftet.
Man kliver upp kl 04.45 och likt en karaktär ur valfri zombiefilm förflyttar man sig till jobbet.
Väl där så måste man bälga i sig hinkvis av kamelpisset som de kallar kaffe för att öht. hålla sig vaken.
Jag vill ha skadestånd av Selecta för förstörda smaklökar.
Situationen underlättas inte av att det inte har funnits så mycket att göra idag.
Oftast så brukar man kunna övervinna tröttheten genom att jobba på i ett högt tempo så att man glömmer hur lite man sovit under natten, men idag var jag nära att somna på toaletten.

På vägen hem så har statens små knektar satt upp en hastighetskontroll på min gata, men som tur är så svänger jag in på parkeringen precis när en av dem höjer lasern mot mig.
Haha, idag fick ni inga av mina pengar.

En lördag

I går begav jag mig över till en kompis på en lördagsgrogg.
Jag träffade två herrar som hängav sig åt matlagning, det kändes lite som att jag hade snubblat in i en hemkunskapsklass men resultatet blev lyckat.

Sen blev det lite öl och grogg.
Vad de har rakhyveln till har jag ingen aning om. Kanske lika bra så...

Senil AB

I dag blev jag utskälld av en kärring när jag gick till jobbet.
Hon viftade med käppen och tyckte att jag var en "väldigt ouppfostrad ung man" som gick på fel sida vägen. Till saken hör att jag gick på alldeles rätt sida, men fossilets minne hade tydligen havererat någon gång före 1967 då högertrafiken infördes.

Fordon till höger och gående till vänster har jag fått lära mig. Nu har jag iofs stora fötter, men de räknas nog inte riktigt som fordon.

Jag kvävde min första impuls som var att säga "Nu får du nog skynda på annars kommer Fonus och tar dig" och gick bara vidare. Jag vände mig om efter 100 meter och russinet stod kvar och blängde surt efter mig.

Och jag som tycker att mitt liv är tråkigt ibland...

Likvagn och president

Jag läste i tidningen om den sista färden.
Nu pratar jag inte om filmen utan om den sista resan vi företar på jorden (om man inte dör på något riktigt bisarrt sätt), alltså den till graven.
I Ånge har likbilen rostat sönder så man kör kistorna i en täckt släpvagn i stället.
Några församlingsmedlemmar är alldeles förfärade över detta och anser att det inte är värdigt.

Jag frågar mig om det egentligen spelar någon roll med tanke på vad som händer sedan, antingen eldas man upp eller så blir man maskföda och gödsel till kyrkogårdens gräsmatta.

Många planerar sin begravning in i minsta detalj men jag har aldrig riktigt förstått den saken.
Det är möjligt att jag ändrar mig senare i livet men just nu så är min inställning: "Slösa inte en massa pengar på någon som inte kan ge något tillbaka".
Det är upp till eventuella efterlevande att bestämma hur tillställningen ska gå till. Det är ju trots allt som så att den är för deras skull, inte min.

I övrigt är det enda det rapporteras om på nyheterna att USA har fått en ny president.
En svart vingmutter i stället för en vit. Wow, snacka om att det blåser friska vindar...
Det är bara att gratulera mr Obama, ty vad han än gör på sin post så kommer han att bli ihågkommen som den första svarta presidenten.

Annars är det ju så att amerikanska presidenter måste starta ett krig mot något land för att bli ihågkommen. Undantaget är ju herr Clinton som istället invaderade sin praktikant.
Någonting säger mig att det aldrig hände Göran Persson...

Zap...

Jag har legat i soffan och zappat runt mellan kanalerna i en timma nu och började fundera på om batteriet i fjärrkontrollen var dåligt eller om det var nåt fel på min tv eftersom jag tyckte mig se samma sak hela tiden. Men så var inte alls fallet.
Det verkar som att det här med tv-serier går i perioder.
På 80-talet var det deckarserier i exotiska miljöer (Magnum, Miami Vice) och på 90-talet var det "familjekomedier" med krystad humor (all skit som visas på Kanal 5 en vardagseftermiddag).

Nu är det tydligen "Obducentdeckare" (CSI och dess 15 kloner) som gäller.
Vid tidpunkten för mitt zappande visades det sådana serier på fyra olika kanaler.

Visst tycker jag att CSI är en bra serie som var nyskapande när den kom, men nu börjar jag tröttna lite. Det börjar bli tjatigt att fyra gånger om dagen få se när någon hittar ett halvruttet sprutluder i en gödselbrunn och ett gäng plastiga stereotyper med skitnödig uppsyn som ska ta reda på vem som stampat ner henne där. Givetvis så är det alltid något märkligt med fallet, exempelvis att offret hade arslet fullt med skalbaggar som bara återfinns bakom örat på den blåpungade träskgrodan i Bolivias djungel.
Det visar sig i slutändan att ett exemplar av sagda groda har importerats av korvkioskägaren i Nedre Vittujärvi och det är givetvis han som strypt ludret eftersom hon inte ville suga av honom för lite extra räksallad.

That´s entertainment...

2007

För tillfället är jag en smula uttråkad och alldeles för pigg.
Då passar det bra att visa lite festkort från år 2007.

För den som undrar; ja, det är jag som ser ut som en rysk transvestit på nedersta bilden...

Farbror Leif går på bio

Filmindustrin hävdar att de tappar massor med intäkter för att folk laddar hem filmer och kikar på hemma.

Min förståelse för "de hemska piraterna" har ökat markant eftersom jag nyligen var på bio för första gången på några år.

Jag hade helt förträngt bions "magiska värld".
Rätt förståeligt eftersom ett biobesök på dagens moderna Filmstad knappast lämnar en positiv eftersmak.

Man föses ihop i en trång källarlokal med fruktansvärt obekväma stolar och får antingen nackspärr för att man sitter för nära duken eller önskar att man tog med sig kikare för att man sitter för långt ifrån den.
Om man hade varit en späd liten 12-årig flicka så hade man nog kunnat finna stolarna lika bekväma som en alldaglig pinnstol i köket, men såsom en normalstor vuxen är detta fullständigt omöjligt.
Jag tycker inte att det är speciellt mysigt att få min fullständigt okända stolsgrannes fläskiga armbåge uppkörd i mellangärdet.

Ett annat irritationsmoment är de imbecilla pratkvarnarna som helt ofelbart tar plats precis bakom.
De älskar sin egen röst och måste tala om för resten av publiken att de FAKTISKT varit på platsen där den där scenen spelats in, samt en massa annat meningslöst bladder om hästar, jackor och annat som vi andra biobesökare skiter fullständigt i.
Om man då vänder sig om och ger kossan (i det här fallet påminde hon rent fysiskt om en fjällko) en "håll-käften-ditt-fula-as-blick" så möts man av en gapande mun och en oförstående blick, En vanlig fågelholk ger ett intelligentare intryck.
Dessa blickar kan dock ge ett par minuters öronvila innan idiotens minne sviker och hon/han/det börjar väsnas igen.
Ty väsnas gör de, det spelar ingen roll om bion har DTS, THX och allt vad det nu heter. Hamnar du i närheten av en person med Bio-ADHD är det kört ändå.
Det är då man börjar fundera på rent fysiskt våld...

Hemma har jag en relativt stor TV och en bekväm soffa där jag kan välja vem som ska sitta i min närhet. Dessutom så kostar det mig inte 100 kronor.
Svårt val, eller...?

Grannar II

Nu är det helg vilket är jävligt skönt. Jag har inte planerat nåt särskilt, men det är trevligt att slippa kliva upp 04.45.
Jag har ett sophus "miljöbod" på gården där jag ska sortera mina sopor efter konstens alla regler. Om jag ska vara riktigt ärlig så är jag inte hypernoggrann med den saken, men det finns värre har jag noterat. Sophuset på Råby slog dock alla rekord men det får jag återkomma till senare.

Hursomhelst så hade någon tröttnat på sin gamla dator och slängt den i en tunna. Skalet och innanmätet låg var för sig vilket ger vid handen att den troligen är strippad på användbara delar.
Men det hindrar inte min granne.
I går kväll såg jag honom komma traskande med den i handen och bära upp den i lägenheten.
En timma senare gick han tillbaks med den till sopskjulet. Den fungerade tydligen inte, vilket man nästan kunde ana med tanka på skick och placering.
Men han tror sig kanske ha tur. Vem vet, någon har kanske tröttnat på sin nya speldator för 15 loppor och slängt den i delar i en soptunna. Chansen finns ju, eller...?

Brr...

Nu är det så där kallt och jävligt ute igen.
Vad gör jag här egentligen, jag är väl ingen pingvin?
Den här årstiden förbannar jag mina förfäder som bara gick och gick ända till de slog pannan i inlandsisen.

Shopping

Jag hatar att gå i affärer, det har jag alltid gjort.
Affärerna är fulla av menlösa, förvirrade och lobotomerade hjon som beter sig som en fårskock utan vare sig vallhund eller egna ögon. De blekfeta white-trashmorsorna med kundvagnen fylld av billiga chips och pensionärerna med sin last av kattmat och inkontinensskydd är några av typerna man tvingas köra chickenrace med för att få med sig sin mat utan att bli av med allt för många kroppsdelar.

När man väl svurit och armbågat sig fram till kassan dyker nästa fåne upp, nämligen den blonderade, tuggummituggande och fullständigt inkompetenta prao-eleven bakom disken.
Hon (oftast) verkar ha snubblat in på personalkontoret av misstag, troligen vilse från tuggummihyllan, och fått anställning enbart pga sitt utseende.
Den typen av människa som kan gå vilse i en telefonkiosk och som ej kan räkna till 20 utan att ta av sig skorna.

Efter 10 minuters felslag på kassaapparaten och åtskilliga blånader i ryggen efter de andra kundernas bristande förmåga att bilda en kö så springer jag i begynnande panik bort mot bilen och åker så fort som folkracebanan som kallas parkeringshus tillåter därifrån.

Att storhandla kan vara en traumatisk upplevelse men eftersom jag jobbar skift och har hyfsat betalt för det så kan jag kosta på mig att åka och handla på udda tider.
Jag var nyss på Obs och handlade (kommer aldrig att säga Coop Forum) klockan åtta tisdagen den 13:e. Det var fan inte mycket folk i den affären. Jag gjorde det dels för att min psykiska hälsa inte främjas av att handla på lönefredagar, men mest för att jag har råd.
Sug på den, fattiglappar.

All inclusive...

Vad fan är det för fel på folk?
Jag kollade nyss på "Sexturister i Venezuela" på femman. Det handlade om feta medelålders män som besökte ett hotell där det även ingick damsällskap i rumshyran.
Förutom att det är både äckligt och djupt tragiskt så ser det jävligt perverst ut när en valross på 170 kg vältrar sig i sängen med en liten indianska som ser ut att väga som en påse jordnötter ungefär. Man får väl hoppas för hennes skull att de inte valde "Missionären"...

I slutet av programmet framträdde även hotellets ägare, en man med råttansikte som tyckte att "jag är så långt från hallick man kan komma".
Åfan, då har jag helt missat innebörden i det ordet. Det enda som egentligen utmärker honom är att han bedriver sin verksamhet i ett land där man kan sticka åt sedlighetspolisen några dollar för att de ska hålla sig borta.
På medeltiden var det straffbart medelst bränning på bål att "bedriva hor". Det är något man bör återinföra, med den lilla förändringen att man tänder på hallickens veke...

Ge mig en öl...

... så ska du se vi fyllnar till. Eller nåt



I lördags besökte jag två mindre fester, alltid trevligt med en liten fylla för att bryta vardagstristessen.



Jag konstaterade dock i morse att det nog var en mindre bra idé att dricka grogg till 03.30 på morgonen, men det kostar ju lite att ligga på topp.

Stoppa pressarna!

Jag har en nykter fredagskväll hemma, datorn och tv:n delar lika på min uppmärksamhet.
Jag surfade in på Aftonbladet och Expressen och noterade att båda har tramsprogrammet Let´s dance och en ny "troschock" som huvudnyhet.

Det är hur jävla bisarrt som helst. Det är krig överallt, ekonomin är i gungning och tusentals varslas om uppsägning från sina jobb. Men det intresserar inte stolpskotten på tidningsredaktionerna.
Att någon kärring har visat sitt rövfodral i tv, det är däremot nyheter det.

Men det märkligaste av allt är att redaktörerna på kvällstidningarna har sina jobb kvar medan montörerna, svetsarna, sjuksköterskorna och alla andra som faktiskt uträttar något vettigt på sina jobb antingen har fått sparken eller går i väntans tider.

Sverige är en märklig liten ankdamm...

Grannar

Jag har i många år bott i slumområdet Råby som kan liknas vid ett mentalsjukhus med fri tillgång på heroin. Folk(?) var vakna nätterna igenom, skrek, slogs och kastade sopor omkring sig.
Huset bredvid mitt brann ner (dock innan jag flyttade dit) på grund av att en pundare hade fyllt sin balkong med skräp och tänt levande ljus därute eftersom hans katter var mörkrädda.
Det känns som att jag får återkomma i ämnet Råby framöver.

I somras fick jag till sist nog av vansinnet och flyttade till ett lite mer civiliserat område. Här är det inte fest varje gång socbidraget kommer eller kusinen muckar från kåken, men det finns en och annan knäppskalle i krokarna.
Jag kan tycka att det har ett visst underhållningsvärde när det traskar förbi nån tok med DiLevas klädsmak som nynnar på något och rotar i papperskorgarna (det hände för någon månad sen).
Så länge de inte bor direkt bredvid så gör det mig inte så mycket.
Jag har egentligen bara en granne här som stör mig och det är gubben som bor i lägenheten bredvid. Han är i 50-års åldern och förmodligen lätt efterbliven. Han brukar alltid kasta ut mat åt småfåglarna som då flockas på hans balkong. Problemet är bara att det där även lockar till sig större kräk som svinar ner ganska rejält. Jag kan upplysa om att när fem skator skiter på balkongbordet så ser det rätt jävligt ut.

Frågan är bara vad jag ska göra åt problemet. Jag lekte med tanken att skaffa ett luftgevär och skjuta av de små asen, men sånt brukar intressera farbror blå. Så jag får väl nöja mig med att skriva en arg lapp...

Jag har fått klagomål...

...på att det är för lite bilder här. Det tänkte jag ändra på nu, och eftersom jag är barnsligt förtjust i öl så får det bli lite festbilder. Jag har plockat ihop en sammanfattning av året 2008 i fyllekort.




Fler bilder från tidigare år kommer någon gång framöver när jag känner mig lite nostalgisk...

Måndagstankar

I lördags var jag på 40-årskalas vilket var riktigt trevligt. Födelsedagsbarnet hade abonnerat en del av krogen Konrad i Västerås för detta. En krog dit 18-22åringar vanligtvis går.
Man kan tolka detta som ett utslag av gubbsjuka, eller helt enkelt konstatera att man ibland måste visa var skåpet ska stå och visa dagens ungdom hur man festar.
Det var hur som helst jävligt kul även om man kände sig lite lätt övermogen.

Jag har varit sjuk några dagar och försökte alltså skrämma iväg förkylningen med hjälp av alkohol.
Det gick väl lite sisådär, men jag är ingen fegis utan törs prova alternativa behandlingsmetoder. All medicin märkt "40%" är värd att prova.

Pga. detta och det faktumet att det är 15 grader kallt ute så har jag mest hållt mig inomhus.
Jag har glott på tv och surfat runt lite.
Det finns alltid nåt man kan irritera sig på i den absurda lilla ankdammen Sverige och idag är det löner det gäller, statsrådens närmare bestämt.
Dessa damer och herrar har som huvuduppgift att förklara för oss medborgare hur värdelösa vi är och att försöka sko sig på befolkningen medan de monterar ner välfärden.

Några exempel på uttalanden är: "Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån" (Fredrik Reinfeldt) och "Vi svenskar har bara midsommar och annat sånt töntigt" (Mona Sahlin). Detta är alltså den nuvarande statsministern och den som försöker ta över den posten om två år.
Man blir mörkrädd och kan fråga sig vilken typ av land de har tänkt sig att vi ska bo i i framtiden. Eller varför inte vilket språk vi ska tala. Engelska, tyska eller arabiska? Eller kanske ryska med tanke på att man skrotar ut hela invasionsförsvaret?

Nåväl, för dessa klarsynta uttalanden ska de ju givetvis ha bra betalt. I Sverige bestäms statsrådens löner av Statsrådsarvodesnämnden (spännande ord) och i år har de beslutat att höja statsministerns arvode med 5 000 kronor till 131 000 kronor i månaden. För övriga statsråd höjdes arvodet med 4 000 kronor till 105 000 per månad. Sen tillkommer det ju vissa löneförmåner som tjänstebil, befrielse från trängselskatt etc.
Men det är de väl värda de små liven, det måste ju vara jobbigt att hela tiden försöka lura i den stora fårskocken allmänheten att man faktiskt gör någon nytta så att man kan bli omvald nästa mandatperiod. Går det tungt så kan man ju alltid ta till det gamla vänstertricket att importera lite mer "valboskap".

Själv har jag nyligen fått min lön sänkt med 450 kronor i månaden trots att jag har exakt samma jobb som tidigare. Fast jag är väl bara sur och bitter nu...

Nyårsdagen

Nyårsaftonen firades i glada vänners lag. Den goda maten - porterstek och tacogratäng - sköljdes ner med rikliga mängder öl. Det sköts raketer, några sjöng karaoke och kvällen avrundades runt kl 04 med ett bad i tunnan. Riktigt trevligt.



I morse var stämningen inte fullt så uppsluppen som på kvällen, de som öht. orkade öppna munnen tjatade om Alvedon och Resorb.
Innan hemfärd besökte några av oss den lokala pizzerian.
Att skyffla i sig kebabpizza ackompanjerat av en hög skränande finska alkoholister ger verkligen hopp om en god fortsättning.

Väl hemma igen måste man genast uppdatera sig om läget i världen. För den riktigt vassa skjutjärnsjournalistiken vänder man sig till Aftonbladet. I dag kunde man läsa den engagerande artikeln "Valde Ivanhoe rätt kvinna?". Herregud...

Nu är det soffan som gäller.