GNÅ...

Då har ytterligare ett år passerat. Ett år ungefär som de andra i raden, varken bättre eller sämre.

Jag tillhör inte de som ger vidlyftiga nyårslöften, dels för att jag till stor del saknar karaktär men främst för att jag känner att om och när jag ska sluta eller börja med något så blir det när jag vill och inte för att jag har tyckt att det lät som en bra idé när jag har fått alldeles för mycket bubbelvatten innanför skjortan.

Det enda jag kan lova är att jag ska inleda det nya året med god mat och dryck i glada vänners lag och sedan så får man väl se hur det hela utvecklar sig.

Gott Nytt År. :)

Das helg

I fredags samlades vi några gamla bekanta och avnjöt lite jästa och destillerade drycker.

 

 

 

I lördags avnjöt jag lite reggae på en krog i stan. Jag hade bara mobilen med mig så kvalitén på klippet lämnar väl en del att önska. Men det var trevligt.

Ze germans...?

Igår fick jag sällskap av en tysk herre på jobbet, en kundrepresentant som ville följa arbetet. Vanligtvis så får besökare stå utanför ett staket och betrakta verksamheten, men är man den största kunden så får man vissa privilegier. Tack vare detta så har vi dock fått vår avdelning uppfräschad med nya stolar, mattor etc. så jag klagar inte.
Bruna tungor gav oss röda mattor, bokstavligt talat...

Nåväl, mina fördomar om tyskar gav vid handen att dagen skulle handla om ordning, tempo och disciplin. Jag hade mer eller mindre förväntat mig "Schnell!!!" och piskrapp om jag drog benen efter mig, men det visade sig att han var riktigt trevlig.
Jag hade även bekymrat mig över att all kommunikation skulle ske på engelska, men när jag hörde hur illa han - och även de ingenjörer från utvecklingsavdelningen som var med - pratade så stärktes självförtroendet en smula och dagen flöt på ganska bra.

Eller ja, jag får väl se om passerkortet fungerar senare... :p


Jag nämnde besöket i en status på Facebook och givetvis började det ramla in konstiga kommentarer. En bekant skrev: "Vad sa han om din Arbeit macht.... skylt?" och det fick mig att tänka på en episod som inträffade på ett jobb jag hade i slutet av 90-talet.

Vi hade haft en kinesisk utbytesstudent som jobbade lite extra hos oss och fått honom att skriva "Mata ej djuren" med kinesiska tecken på en skylt vi satte upp utanför avdelningen. När chefen frågade vad det stod blev svaret: "Nåt poetiskt om balansen i livet, Yin och Yang du vet..."

Några månader senare dök ett studiebesök från Kina upp. Dagen efter kom en lätt upprörd chef till oss, slet ner skylten och sa: "Ni är idioter, allihopa".

 En del har inget sinne för humor. :)



I eftermiddag gör jag mitt sista arbetspass innan den efterlängtade julledigheten. Jag har lyckats tigga åt mig några lediga dagar så med nuvarande schema så är jag ledig 1½ vecka, jobbar en dag och är ledig i fyra. Det känns som en helt acceptabel lösning.

Jag tänkte passa på att åka till systemet och bunkra upp lite nu innan den värsta ruschen börjar. På inköpslistan står bland annat några flaskor glögg och jag kan faktiskt rekommendera årets Blossa, riktigt god.

Blurr...

Jag håller mig hellre bakom kameran än framför. Orsaken är att jag lyckas se ut som en förrymd mentalpatient på bilder, speciellt på de som tas på lördagskvällar. Fascinerande...

Och helt apropå ingenting så blev jag helt plötsligt sugen på att baka lite pepparkakor.

Something is rotten in the state of Sweden...

...för att travestera Shakespeare en smula.

Jag läste lite om tidningen Expressens drev mot "nättroll", alltså privatpersoner som på nätet har uttryckt åsikter i invandringsfrågan som avviker från journalisternas.
Det har avslöjats (genom dataintrång) att personer med förtroendeuppdrag inom SD har skrivit mindre lämpliga saker i kommentarer på olika sidor.
Detta är givetvis oacceptabelt, men om man väger det mot vissa vänsterpolitiker som har mordhotat sina motståndare så kanske man ska minska typsnittet i rubrikerna en smula. Idioter finns överallt.

Men nu har Expressen tagit det hela längre och ger sig på privatpersoner utan politisk koppling. Man "hackar" fram vem som döljer sig bakom en viss e-postadress och söker upp vederbörande i hemmet eller på jobbet. I vissa fall har man även gett sig på personens barn i skolan.

Allt detta för att personen har uttryckt "fel" åsikt.

Då känns det ju förbannat märkligt att samma tidning har ojat sig över vissa underrättelsetjänsters spionage och ständigt suddar ut ansiktena på dömda mördare, pedofiler och våldtäktsmän...



I dagens Sverige är det värsta du kan göra uppenbarligen att uttrycka en "felaktig" åsikt, ty då riskerar du att bli uthängd i direktsänd tv. Den uppenbart sinnessjuke Robert Aschberg är nämligen inblandad i saken och anser tydligen att sådant är bra tv. En fascinerande förvandling av en man jag en gång i tiden hyste viss aktning för då har vågade utmana makten och etablissemanget. Tiderna förändras.

Ett åsiktsregister i vänsterextremisters ägo känns som en fruktansvärt dålig idé och jag känner rent spontant att svenska kvällstidningar av idag har samma roll som den klassiska propagandatidskriften Pravda hade i Sovjetunionen.

Sverige visar återigen att man gör skäl för epitetet "demokratur" - alltså en skenbar demokrati där enbart en åsikt tillåts. Den enda skillnaden mot diktaturer som Nordkorea, Kuba etc. är att de inte orkar bry sig om att måla upp en vacker fasad.


Så där, nu ringer det nog på dörren strax...

Genusvansinnet ligger inte på is...

Jag har en teori som går ut på att när man stängde de stora svenska mentalsjukhusen på 1980-talet så fick de patienter som inte söp ihjäl sig i sin ensamhet jobb som genusvetare och kvällstidningsjournalister. Det känns som att jag får den tesen bevisad i stort sett dagligen.

I dagens SvD läste jag om att Miljöpartiet i Stockholm anser är det dags att äntligen göra snöröjningen mer jämställd.

Vice ordföranden i Stockholms trafik och renhållningsnämnd:

– Männen och deras bilåkande har alltid prioriterats högst. Men man måste se till hur en modern stad fungerar idag, det är helt andra transportmönster. Gångtrafikanter, cyklister och kollektivtrafiken måste komma först.


Förvisso så kan jag hålla med om att det kan bli en del "okynnesåkande" när man har en bil, men om prioriteten är att ta sig till jobbet så väljer man det transportmedlet som känns driftsäkrast och då pratar jag inte om bussen.

När man bor på Södermalm och arbetar (?) i en kommunal nämnd i innerstaden så går det finfint att ta tunnelbanan, men det finns en värld bakom skygglapparna.
Att påstå att män åker bil och kvinnor åker kollektivt är en grov generalisering och en könsstereotyp om någonting.
Jag känner en massa kvinnor som åker bil till jobbet och en hel del män som tar bussen eller cyklar. Påfallande ofta så beror valet på vilket som är mest praktiskt och om det går att ta sig till sitt arbete eller till en affär på något annat sätt än med bil.


Själv så cyklar jag oftast till jobbet, men ibland blir det bilen. Jag brukar skylla det på att jag ibland har ärenden och försöker kombinera dessa eller att jag bara är lat. Men nu så inser jag att jag givetvis tar bilen de dagar jag hatar kvinnor lite extra. Tack för lärdomen Miljöpartiet...


Så vitt jag vet så har en stadsbuss oftast svårare att ta sig fram i dåligt väglag än en personbil så jag förstår inte riktigt logiken. Det känns inte som en miljövinst med en buss som sitter fast i en snödriva så att du får kalla på bärgare och ersättningsbuss.
Vill man att folk ska åka mer kollektivt så måste man göra det enklare, bussen ska gå dit man vill åka, när man vill åka. Vi är väldigt många som jobbar "icke-kontorstider"...


Sen så kan jag för mitt liv inte begripa varför allt ska kläs i genus-dräkten. Snöröjning har med trafiksäkerheten att göra, ingenting annat.
Jag kan hålla med om att framkomligheten på gång- och cykelbanor ibland är under all kritik, men man kan ju inte ta allt på en gång.

Helt klart är dock att vägar som leder till arbetet för oss som börjar jobba flera timmar innan kommunala tjänstemän har fått i sig sin första latte bör få hög prio. Då kan jag samt mina manliga och kvinnliga kollegor börja generera skattepengar, ni vet det där som driver runt samhället...

Men för att vara säker på att ta mig fram då så får jag väl (som det svin mitt kön gör mig till) skaffa något bensinslukande fyrhjulsdrivet monster till bil gissar jag.



Apropå politiker så anser ju många av dem inte att skattepengarna är någonting som man har fått medborgarnas förtroende att förvalta utan att dessa är personliga fickpengar som man kan bränna på allt möjligt galet.
Sidan "Slöseriombudsmannen" gräver lite i detta fenomen.
Underhållande och djupt tragiskt.

http://sloseriombudsmannen.se/

Cheers.

Det var visst något partaj igår...

En frälsning till frukost?

"Religion är som ett opium för folket" är ett citat som tillskrivs Karl Marx och det får man väl betrakta som det vettigaste han någonsin har hasplat ur sig...

Jag betraktar mig som ateist men erkänner att jag kan ändra mig om jag skulle bli överbevisad, vilket tack och lov inte känns direkt sannolikt.

Jag tror inte på konceptet "intelligent design" av en eller flera skapare då det känns extremt ologiskt. Vidare så förstår jag inte hur en "gud" som är så god och vis kräver lydnad och offer (getter, oskulder, varenda söndagsmorgon etc...) eller kräver att man ska avliva alla som råkar hålla på ett annat lag.
Jag är medveten om att religioner skänker många människor hopp och tröst, men om man jämför med allt våld och lidande de har åstadkommit så känns det ändå som ett ganska kasst koncept.

Jag brukar säga att folk får tro på vad de vill så länge de inte skadar någon annan, försöker förändra samhället efter sina medeltida värderingar eller försöker pracka på mig någonting jag inte vill ha.

Följaktligen avskyr jag religiösa dörrknackare och har ibland snäst av dem på ganska okristliga sätt.
Men i förmiddags ringde Jehovas på och den här gången försökte jag resonera med dem lite.


Jag sa att jag vill bilda mig en egen uppfattning och inte köpa ett färdigt paket, oavsett om paketet är märkt med ett kors, en halvmåne, en stjärna eller vad det nu må vara.
Min tro (om jag skulle ha en) är ju någonting jag har för min egen skull och inte för att någon annan har beordrat mig att tänka på ett visst sätt.

De båda herrarna höjde då upp sin bibel och förkunnade att "det här är den enda sanna vägen till frälsning", varpå de fick min dörr i ansiktet.


Att prata med sådana där som att försöka resonera med en rasande björn samtidigt som man är insmetad med honung...