Att skjuta eller inte skjuta...

För några dagar sedan sköts en 20-åring med Down´s syndrom och autism (med en mental nivå motsvarande en treåring) ihjäl av polisen i Stockholm.
Mannen hade rymt hemifrån och sprang runt med någon form av leksakspistol. Tre poliser avfyrade sina tjänstevapen och mannen avled på sjukhuset.

I går kväll uppstod ett upplopp i stadsdelen Bäckby i Västerås. Det brändes bilar och vandaliserades. När brandkåren och polisen dök upp utsattes de för stenkastning och retirerade. Ingen har ännu närmare ett dygn senare gripits i samband med detta.


Jag läser om händelserna och börjar fundera lite. Även som lekman så inser jag svårigheterna i att bedöma graden av hotfullhet i olika situationer, men känner ändå att det här kanske har gått lite överstyr.

Problemet är att sånt här sticker oerhört i allmänhetens ögon (som ser händelserna genom medias vinklingar). Tankarna blir lätt:
"När vårt bostadsområde brinner i händerna på vandalerna så händer ingenting, men det går visst utmärkt att skjuta ner ett mongo på gatan utan att fråga nåt".

Här har vi då en rätt problematisk situation. I dessa tider när gängvåld, stenkastning och upplopp tillhör vardagsmaten är ett minskat förtroende för polis och rättsväsende bland det sista vi behöver.


Jag har ingen patentlösning på problemet, men ett steg på vägen är nog att få polisen att fokusera mer på vapenhantering och träning i att bedöma och hantera hotnivån i olika scenarion - gärna från verkliga situationer - och fokusera mindre på hbtq-certifiering och genuspedagogik.

Den stora allmänheten (journalister och politiker borträknade) skulle nog se detta som välkomna verktyg i konsten att bedöma när man ska använda den hårda respektive den mjuka linjen.

Någonting som man har misslyckats kapitalt med den här veckan...