En frälsning till frukost?

"Religion är som ett opium för folket" är ett citat som tillskrivs Karl Marx och det får man väl betrakta som det vettigaste han någonsin har hasplat ur sig...

Jag betraktar mig som ateist men erkänner att jag kan ändra mig om jag skulle bli överbevisad, vilket tack och lov inte känns direkt sannolikt.

Jag tror inte på konceptet "intelligent design" av en eller flera skapare då det känns extremt ologiskt. Vidare så förstår jag inte hur en "gud" som är så god och vis kräver lydnad och offer (getter, oskulder, varenda söndagsmorgon etc...) eller kräver att man ska avliva alla som råkar hålla på ett annat lag.
Jag är medveten om att religioner skänker många människor hopp och tröst, men om man jämför med allt våld och lidande de har åstadkommit så känns det ändå som ett ganska kasst koncept.

Jag brukar säga att folk får tro på vad de vill så länge de inte skadar någon annan, försöker förändra samhället efter sina medeltida värderingar eller försöker pracka på mig någonting jag inte vill ha.

Följaktligen avskyr jag religiösa dörrknackare och har ibland snäst av dem på ganska okristliga sätt.
Men i förmiddags ringde Jehovas på och den här gången försökte jag resonera med dem lite.


Jag sa att jag vill bilda mig en egen uppfattning och inte köpa ett färdigt paket, oavsett om paketet är märkt med ett kors, en halvmåne, en stjärna eller vad det nu må vara.
Min tro (om jag skulle ha en) är ju någonting jag har för min egen skull och inte för att någon annan har beordrat mig att tänka på ett visst sätt.

De båda herrarna höjde då upp sin bibel och förkunnade att "det här är den enda sanna vägen till frälsning", varpå de fick min dörr i ansiktet.


Att prata med sådana där som att försöka resonera med en rasande björn samtidigt som man är insmetad med honung...