Voff

Jag är inte speciellt förtjust i hundar det erkänner jag villigt.
Det känns som att de flesta sådana man möter kan indelas i två kategorier.

Den ena är stora aggressiva as som oftast ägs av invandrarkillar samt ett och annat svenskt "white-trash" som känner att en fradgatuggande best med ADHD är det perfekta komplementet till camobyxorna, Eddie Meduzalinnet och tribaltatueringarna.
Man kan ju fråga sig varför de måste ha 50 kg fyrbent självförtroende med sig var de än går, är det helt enkelt som så att storleken på hund står i omvänd proportion till storleken på kuk?

Den andra kategorin är små koleriska saker som både ser ut och låter som ett marsvin på extacy. De gapar hysteriskt så fort de får syn på något som är större än dem, vilket innefattar löv och de hårbollar morsans katt hostar upp.
Jag vet inte om detta beror på den ständiga skräcken för att bli nedtrampad av någonting eller om det helt enkelt inte ryms nåt förstånd i en hjärna av körsbärsstorlek. Irriterande är de i vilket fall.
Irriterande är även deras ägare som oftast är en tant i övre medelåldern som skriker lika hysteriskt när lilla Flyffy juckar mot någons ben eller morrar åt en skalbagge. Plocka upp skiten deras små älsklingar klämmer ur sig överallt är de dock för förnäma för.

Ekvationen hjärndöd ägare = hjärndöd hund känns universell.

Men ibland stöter man på ett lopphotell som är både sympatiskt och hyfsat intelligent (med hundmått mätt). I går var jag ute och tog mig ett dopp vid en vattenfylld grusgrop utanför stan. Efter ett tag fick jag sällskap av ett par som hade en stor St. Bernhards-liknande lufs med sig.
Han var lite lustig, varje gång jag dök under ytan så kom han älgande och skulle "rädda" mig.

Skulle jag någongång mot förmodan skaffa mig en jycke så torde det bli något sånt där. Hur praktiskt som helst med någon som leder hem en från krogen.