Tröttmössa AB

Jag har emellanåt lite sömnproblem, det yttrar sig som så att jag kan vakna till av oförklarlig anledning mitt i natten.
I natt var det drygare än normalt. Jag gick och la mig strax före midnatt och vaknade minst tre gånger innan klockan ringde 06.00. En av gångerna var jag på väg upp eftersom jag trodde att jag hade glömt ställa alarmet. Det hade jag inte, men klockan var bara 04.20...

När jag kom till jobbet var jag fruktansvärt trött, på den nivån att jag ville banka pannan i tegelväggen för att inte somna stående. Efter några muggar kaffe och lite arbete piggnade jag till hyfsat, men gick ändå runt och fantiserade om att få kaffet intravenöst så att jag skulle slippa traska till automaten hela tiden.

Jag fick en inre bild av en man som hasade sig runt med en droppställning släpandes efter sig. Hade man bara bytt ut arbetsskorna mot ett par filttofflor så hade det kunna vara en scen från ett ålderdomshem.

Jag tyckte i vart fall att det var en trevlig dagdröm...



För att försöka hålla mig vaken så sitter jag nu och läser lite nyheter. Jag hittade en artikel om att schimpanser och orangutanger kan få medelålderskriser, precis som vi människor.
Det skulle alltså vara genetiskt eftersom vi människor är väldigt lika dessa primater. Dessutom så brottas inte de med mobiltelefoner och huslån som ju sägs stressa oss till vansinne.

Likheten med aporna köper jag utan tvekan, flera i min bekantskapskrets (mig själv inräknad) beter sig som apor ibland och när jag grymtande släpade mig ur sängen i morse så kände jag mig som en riktigt gammal och seg silverrygg som väckts ur sin skönhetssömn.

Men det där med medelålderskris är nog mer komplext än så. När är man "mitt i livet" förresten, vid 35,40,50...?

Det slår lite olika också beroende på vem man är. Det är hyfsat vanligt att en man som fick barn tidigt i vuxenlivet och inte hunnit "leka av sig" köper en Harley-Davidson vid 40-strecket för att ta igen sin "förlorade ungdom". Eller för komma bort från frun...

En annan kategori är de som ser tillbaka på sitt liv och konstaterar att de inte har åstadkommit ett skit, super skallen i bitar varje helg och vaknar hos polisen med en märklig lust att skjuta sig i ansiktet.

Livet som apa är nog inte så dumt ändå om man tänker efter.


Jag måste nog sova lite ändå tror jag...