Snowroller

Det har väl knappast undgått någon att det just nu hålls vinter-OS.
Svenska idrottare har hittills knipit åt sig två guldpengar och det är bara att gratulera dem till deras prestationer.

Själv är jag måttligt intresserad av skidskytte, rodel, skeleton och en hel del andra grenar som avverkas där. Samt curling, det är fan inte en sport.
Jag väntar på att hockeyturneringen ska dra igång. Då blir det eremit-liv framför tv:n.

En av guldmedaljerna vanns av en dam som var snabbast på 10 km skidor - vilket givetvis är en bragd - men jag blir ändå lite fundersam över Aftonbladet som på förstasidan skriver att de har plitat ihop "15 sidor om bragdloppet".

15 sidor?
Det måste ta längre tid att läsa det än att faktiskt åka en mil på skidor.


Sportjournalister är ett fantastiskt släkte.
Inför varje större turnering i exempelvis fotboll eller hockey så skriver de spaltkilometer om hur jävla bra lag vi har och att vi kan glida på en räkmacka fram och plocka guldet utan att ta av oss pyjamasen.

Sen när det går åt helvete - vilket händer emellanåt när exempelvis hockeykillarna blir utslagna av några lortiga kaukasiska bönder - så skriver de om varför det gick som det gick och hur vi (tränarna) skulle ha agerat istället.

Alltså precis tvärtemot vad de skrev en vecka tidigare.
Dessa förvirrade kovändningar är fullt jämförbara med politikers, och i båda fallen betraktas det som fullständigt normalt.

Noterbart är även att det heter "vi" om det går bra och "de" om det går dåligt. Fascinerande.

Sen så tjatas det lite väl mycket om enstaka personer i ett lag. Visst, "Foppa" är en av tidernas bästa hockeyspelare och Zlatan är bra på att sparka fotbollen i mål men det är väldigt tjatigt att höra deras namn om och om och om igen i olika artiklar och framför allt i matchkommenteringen.
När kommentatorn säger "Foppa" fler gånger under en match än prästen säger "Gud" under en predikan så börjar man tröttna lite.

Men det är väl som vanligt, jag begriper mig väl helt enkelt inte på saker och ting... :)