I går så for jag på ytterligare en skrotspanarsväng.
Först så kikade jag på ett gammalt sågverksområde. Dessvärre så fanns det inte så mycket intressant att se där, några ganska utrensade tegelhus, ett par husgrunder och lite mysko metallskrot utspritt över området. Det låg dock väldigt fint till vid vattnet.
Först så kikade jag på ett gammalt sågverksområde. Dessvärre så fanns det inte så mycket intressant att se där, några ganska utrensade tegelhus, ett par husgrunder och lite mysko metallskrot utspritt över området. Det låg dock väldigt fint till vid vattnet.
"Varför har du tagit kort på nåt som ser ut som en gigantisk betongmutter?", undrar nu säkert någon.
Det är för att det är en ganska intressant plats för de som är intresserade av svensk industrihistoria.
Det är för att det är en ganska intressant plats för de som är intresserade av svensk industrihistoria.
Betongklumpen är fundamentet till masugnen i Spännarhyttan utanför Norberg som när den byggdes 1974 var Europas modernaste och bygdens stolthet.
Tyvärr så var hanteringen av råjärnet som ugnen producerade väldigt oekonomisk eftersom man körde det i flytande form på järnväg de fem milen till stålverket i Surahammar. Mycket värme gick förlorad på vägen och järnvägen hade en begränsad kapacitet.
Samtidigt som detta logistiska och ekonomiska vansinne fortgick i Bergslagen så ökade konkurrensen från högeffektiva stålverk i Asien och till slut var det inte ekonomiskt försvarbart att skyffla in mer pengar till denna förlustaffär.
Ägaren ASEA hade skjutit till 2,5 miljarder kronor under åren och i april 1981 var det finito.
En kort tid efteråt så stängdes den sista gruvan i Norberg, Mimergruvan och en 800 år gammal epok var till ända.
Betongväggarna på bilderna nedan hänger ihop med ovanstående. Tanken var att överskottsvärmen från masugnen skulle omvandlas till elektricitet i ett kraftverk, men bygget avstannade av förklarlig orsak tvärt och glädjer nu för tiden alla ungar med sprayburk i bygden.
Tyvärr så var hanteringen av råjärnet som ugnen producerade väldigt oekonomisk eftersom man körde det i flytande form på järnväg de fem milen till stålverket i Surahammar. Mycket värme gick förlorad på vägen och järnvägen hade en begränsad kapacitet.
Samtidigt som detta logistiska och ekonomiska vansinne fortgick i Bergslagen så ökade konkurrensen från högeffektiva stålverk i Asien och till slut var det inte ekonomiskt försvarbart att skyffla in mer pengar till denna förlustaffär.
Ägaren ASEA hade skjutit till 2,5 miljarder kronor under åren och i april 1981 var det finito.
En kort tid efteråt så stängdes den sista gruvan i Norberg, Mimergruvan och en 800 år gammal epok var till ända.
Betongväggarna på bilderna nedan hänger ihop med ovanstående. Tanken var att överskottsvärmen från masugnen skulle omvandlas till elektricitet i ett kraftverk, men bygget avstannade av förklarlig orsak tvärt och glädjer nu för tiden alla ungar med sprayburk i bygden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar