R.I.P. Onkel

I lördags avled Håkan Florå, mer känd som Onkel Kånkel.
Han bildade 1979 bandet Onkel Kånkel & his Kånkelbär tillsammans med fyra andra herrar och de blev pionjärer inom "könsrocken".

Man kan tycka vad man vill om deras texter och musikalitet men de rörde helt klart om lite i grytan och sånt är alltid bra.
Alster som "Fem gned pung", "Gaybusters", "Fem förkrümpta Förhudar", "Helmer Tampongförtäraren" och en massa andra hamnade inte på Svensktoppen men spelades flitigt på sunkiga kassettdäck på fritidsgårdar och pojkrum.

Eftersom vi bor i den skenheliga lilla ankdammen Sverige så vaknade moralkärringarna till liv. Riksdagsmannen Inge Carlsson (S) föreslog 1995 ett "förbud mot kränkande musiktexter". Förslaget avfärdades med hänvisning till yttrandefriheten, med tillägget att spridandet av sådana texter är "motbjudande och sorgligt, men tillåtet".

Personligen tyckte jag knappast att de var bra musiker, men en del texter var lite lustiga. Plus att allt som får moralkärringar att gå i taket är kul.

Apropå kränkande texter så blir jag irriterad över det faktum att en låt vid namn "Svennebanan" har toppat listorna i sommar.
Detta eftersom "Svenne" med tanke på hur det brukar användas av en del individer är lika grovt som "Blatte" eller "Finnjävel".

I dagens Sverige är den enda folkgrupp du får kritisera infödda heterosexuella svenskar utan funktionshinder. Alla andra är heliga.
Det är därför det går bra att spela "Svennebanan", men inte någon form av "Vikingarock" eller Onkel Kånkel.

Man skulle nog tröttna ganska snabbt om radion spelade "CP-Åke" eller nåt annat av OK hela tiden, men det är alltid intressant att fundera lite på varför saker är som de är.

Anyway, R.I.P. Onkel.