Industrimuppar I

I tio års tid har jag arbetat på diverse industrier och då stött på en och annan mysko person. De där som antagligen aldrig går hem på kvällarna utan istället kryper in i ett prång i väggen.

Dessa personer skulle få enorma problem med att få ett arbete idag, men på 1960 och 70-talen skrek verkstadsindustrin efter folk till monotona pissjobb så då gick det bra. Man brukar kalla det för "skyddad verkstad" när en hög människor med mildare mentala handikapp får stå och göra samma sak år efter år.
Den stora verkstadskoncernen som börjar med A fyllde tidigare samma funktion som Samhall idag: sysselsätt fånen så de inte börjar jaga bilar, samla katter eller blotta sig för dagisbarn.

Det finns en del av dessa stofiler kvar än idag och jag kom och tänka på dem alla i morse när jag trött som fan stövlade in i fel omklädningsrum. Klockan 05.20 fann jag en naken man på golvet på alla fyra i full färd med att detaljstudera sitt eget rövhål.
Jag vände ganska kvickt.

Jag har pratat med några som delar omklädningsrum med denna man och de hävdar att han kan sitta på golvet i duschen i timmar. Ett flertal personer har varit framme och petat på honom för att kolla att han lever.
Det gör han uppenbarligen men om man ska döma av hans andedräkt så har någonting inombords dött och ruttnat för många år sedan. Förklaringen till detta är hans matvanor. Han har alltid med sig en Finduslåda som han äter och efteråt tar han ett paket salami som efterrätt. Alltså den färdigskurna salamin man brukar ha som pålägg. Han struntar dock totalt i det där med mackan och äter istället direkt ur paketet. Vissa dagar har han två paket med sig.
Tack och lov så äter han inte i lunchrummet utan mellan två maskiner i verkstaden, ibland tappar han salamin på det otroligt skitiga golvet men det verkar bara ge lite extra krydda.
Man håller långt säkerhetsavstånd till honom och vågar inte tänka på hur det ser ut hemma hos karln eller hur det luktar på hans dass.


För några år sedan jobbade jag med "Roffe", ett legendariskt stolpskott inom firmans väggar. Han hade som så många andra kufar lite svårt med den personliga hygienen och luktade alltid ladugård även fast han bodde i stan.
På sommaren åkte han inlines till jobbet och på vintern traskade han iförd gummistövlar. Han hade alltid på sig samma par raggsockor som han hängde på tork vid en lampa. Balken där hans sockor hängde hade synliga rostskador.
Den här avdelningen hade avskaffat stämpelklockan för många år sedan och alla rapporterade sin tid via datorn. Ja, alla utom Roffe alltså.
Efter många misslyckade försök att få honom at begripa hur man ens slog på datorn så skruvades en av stämpelklockorna upp igen och satt där i ett hörn tillsammans med ett ensamt kort.

Roffe hade en son som han enligt egen utsago hade blivit lurad till att bli far år, hur nu det gick till. Om man ska gå på utseendet så var det tveklöst hans unge i alla fall.
Roffe hade spikat igen fönstren hemma "så att man inte råkar kasta ut ungen genom det om man blir arg".
Trots detta märkliga uttalande så visade Roffe ändock prov på lite faderlig omtanke då han tydligen emellanåt spenderade kvalitetstid med sin son.
Några bekanta till mig bodde i samma område som honom tidigare och hade sett dem åka längdskidor på en hemmagjord bana runt julgranen i området. En cirkel på 6-7 meter i diameter som de åkte runt några hundra gånger en eftermiddag. En sommardag hade Roffe velat lära sin son att fiska så de stod med varsitt spö och övade sina färdigheter på gräsmattan. Man hade kunnat förstått konceptet om det hade varit frågan om att lära ungen att hantera ett flugspö, men nu var det frågan om mete med mask och allt på gräset. Detta såg milt uttryckt vansinnigt ut.

Vi var på en firmafest en gång och jag hamnade bakom Roffe i kön till buffébordet. Jag tyckte att han tog gott om tid på sig och fick förklaringen när jag passerade honom. I den gröna manchesterkavajen från 1972 hade han många stora fickor och han hade radat upp ett tiotal matlådor framför sig som han fyllde och tog hem.

En vacker dag så upphörde tillverkningen av produkten som Roffe monterade och eftersom det visade sig helt omöjligt att lära honom att skruva ihop någonting annat så fick han i uppdrag att sopa lastkajen.
Inte heller detta klarade han särskilt väl men han höll sig åtminstone ur vägen.
Vid denna tid slutade jag på den firman men jag hörde senare att Roffe hade sagt upp sig. Han kände sig nämligen trakasserad av den nya chefen som försökte ge honom andra uppgifter än att sopa gården 8 timmar om dagen. Tvinga folk att arbeta på jobbet, vilket sätt...