Farlig hobby, kafferansonering och häxdoktorer.

Det är sol ute, kan det vara våren som är i antågande månne?
Inte helt fel med lite vårsol efter den snörikaste vintern i mannaminne.
"Mannaminne" är för övrigt den tid som förflyter mellan två jävliga vintrar.


I veckans nyhetsrapportering läser jag om en 13-åring som omkom när han ramlade ner i ett 30 meter djupt schakt i Stockholms underjord.
Eftersom jag själv ibland ägnar mig åt att utforska övergivna platser så påminns jag om att denna hobby inte är helt ofarlig. Det gäller att se var man sätter fötterna, annars kan det gå åt helvete.
Tyvärr är det som så att tonårspojkar alltid kommer att avlida i diverse olyckor eftersom man överskattar sin egen förmåga och underskattar riskerna med det man håller på med. Jag talar av egen erfarenhet - det har varit jävligt nära några gånger.
Ungdomar klättrar på höga höjder och på tågtak, kör alldeles för fort med bilar etc. Ibland undrar jag om tonårspojkar är genetiskt programmerade för att bete sig som idioter och om mandomsprovet är att helt enkelt ta sig igenom tonåren med livet i behåll.
Det där är en av orsakerna till att man ligger lite lågt med vägbeskrivningar till olika objekt.
Det skulle kännas mindre bra om nån slog ihjäl sig över några bilder som jag har publicerat.
Hursomhelst; vila i frid grabben.


Vidare så läser jag om att Timrå kommun skär ner på kafferansonerna för de boende på servicehusen. Två koppar kaffe om dagen kan de få, inget mer eftersom kommunen måste spara. Vad jag vet så har de som förvaras av kriminalvården inga sådana restriktioner...

Samtidigt läser jag följande i Blekinge Läns Tidning:
"När den nigerianska kvinnans man dog ansåg häxdoktorn att hon tillföll honom. Situationen blev ohållbar och kvinnan tog med sin son och flydde. Migrationsdomstolen konstaterar att hon inte kan anses vara flykting, men samtidigt att hon inte kan återvända."

Det handlar alltså om en kvinna som riskerade att giftas bort med en "häxdoktor" och därför flydde till Sverige - av alla länder i världen...
Hon har beviljats permanent uppehållstillstånd och kan nu kvittera ut en dagersättning som räcker till många koppar kaffe.

Med risk för att betraktas som trångsynt, rasist eller annat valfritt invektiv så måste jag återigen ifrågasätta användningen av våra skattemedel.
Vi har tydligen inte råd att ge våra gamla som i många fall slitit i 50 år för att bygga upp välfärden en rimlig tillvaro i livets slutskede.
Däremot så har vi tydligen ett ansvar för resten av världens fattigdom.

Visst kan vi hjälpa omvärlden med mat etc. men vi ska fanimig se om vårt eget hus i första hand. När ett helt liv av hårt arbete bestraffas med fattigdom medan vilda historier om häxdoktorer belönas med uppehållstillstånd och bidrag så är någonting jävligt fel.

Det fanns en tid då man kunde vara stolt över att vara svensk, men idag så skäms jag nästan över detta faktum.