Onsdag...

...är det idag och den har bjudit på ett ganska trevligt vårväder. Jag cyklade hem från jobbet i t-shirt och kände mig på gränsen till harmonisk.


Jag skummade igenom lokaltidningen och konstaterade att deras förmåga att gräva fram riktiga scoop inte står kvällstidningarna långt efter.
I en artikel rapporteras om två gossar i 7-8 års åldern som blev lite osams i sandlådan. Den ene klappade till den andre som då givetvis ringer 112 och berättar om dådet.
Lyckligtvis så brändes inga skattepengar på en utryckning till sandlådan, vilket faktiskt inte hade förvånat mig. Då vet man ju vad SOS prioriterar när folk som är döende inte får ambulans...
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt historien (skratta åt småttingar som överreagerar eller gråta åt att det hamnar i tidningen), men på något sätt så väckte artikeln min cyniska sida till liv.

Kan det vara så att vi här har en väldigt ung deltagare i den nya svenska nationalsporten "att känna sig kränkt"?
Reglerna är simpla: Man beter sig på ett sätt som kraftigt avviker från samhällets normer, väntar tills någon ber en att skärpa sig och sedan springer man till en trams-myndighet och gnäller och cashar in lite sköna stålar.
Om man ser till att "bli kränkt" en gång vartannat år eller så så behöver man ju inte arbeta för sitt uppehälle.

Man skulle kanske dra det hela ett steg längre och börja redan i spädbarnsåldern?
Jag är övertygad om att morsan någon gång tog bort mig från bröstet medan jag ännu inte var helt mätt. För att inte tala om alla gånger man exponerades för omvärlden helt naken på skötbordet. Det måste ju vara värt många tusenlappar hos någon obskyr ombudsman.
Så håll i hatten morsan för nu ryker pensionen...


Apropå det där med diskriminering så läste jag om en man i Umeå som gick på inskolning för att bli timvikarie hos hemtjänsten. Han fick då för sig att be hemma hos en brukare vilket blev måttligt populärt. Detta ledde till att han inte fick jobba kvar.
Givetvis så sprang mannen direkt till diskrimineringsombudsmannen som i skrivande stund utreder saken.

Min syn på detta är ganska enkel: sin religion är något man utövar i hemmet eller i de lokaler som är avsedda för detta. I den mån man måste uträtta andliga behov på jobbet så får det i så fall ske när man har rast och definitivt inte när man är hemma hos en kund.
Att slänga sig på mattan och be hemma hos en okänd person när man är där å yrkets vägnar är precis lika jävla respektlöst som att tända en cigarett och aska på mattan eller släpa med sig en stor hårig hund hem till en allergiker.

När religiösa "behov" ställs mot civiliserat beteende så behövs det fan ingen myndighet för att avgöra saken...


Vidare så läste jag att Länsstyrelsen har upphävt Sala kommuns förbud mot tiggeri på stadens gator. Motiveringen var bland annat att "förbudet inskränker för mycket av individens frihet".
Det må så vara, men hur är det för oss andra?
Vi som vill ha den friheten att kunna gå på stan utan att bli påhoppad av en massa folk som ska tigga åt sig pengar genom diverse rövarhistorier.
Jag tror nämligen lika lite på ungen på stan som hävdar att pengarna ska gå till hennes dödssjuka kusin på ett barnhem i Rumänien som jag tror på att den stinkande mannen utanför systembolaget ska köpa mat för tian han försöker tigga åt sig...