tisdag 31 maj 2011

Djurvän?

Vissa skulle nog påstå att jag inte är en sådan eftersom jag ofta äter kött, men den diskussionen tänker jag inte ta just nu.
Jag anser dock definitivt inte att det är ok att plåga eller döda djur för sitt eget höga nöjes skull.
Sen så begriper jag inte varför det skrivs spaltkilometer i media om grisar som inte sövs innan slakt men inte ett knyst om varför det är helt ok att sälja och servera halal-slaktat kött. Är det för att det är "exotiskt" och då helt ok att vara så pass inkonsekvent?

Nåväl, det kan jag orera om en annan dag.

För att återgå till ämnet så har jag några igelkottar boendes i en buske under balkongen. Dessa små krabater torde vara bland de mest fridsamma djuren man kan ha i sin omgivning eftersom de inte skäller dygnet runt som vissa hundar eller skränar och skiter på mitt balkongbord som en hel del fåglar gör.
De är faktiskt ganska lustiga att se när de knatar omkring utanför med ett kort ben i varje hörn av kroppen.

För en liten stund sedan så hörde jag lite oväsen i buskarna och kollade ut, där står en gosse i 8-årsåldern och petar på igelkottarna med ett kvastskaft samtidigt som han skrattar.
Jag tyckte inte att detta var fullt så underhållande så jag stoppade ut skallen från balkongen och upplyste honom om att man inte gör så där mot levande ting.
Slyngeln såg väldigt skamsen ut och lommade iväg. Jag hoppas att mitt enkla påpekande gav effekt eftersom man inte kan säga sin hjärtas egentliga mening åt folk och speciellt inte barn utan att riskera polisanmälningar för alla möjliga saker.

Jag var sugen på att för den lille gossen berätta en sedelärande saga om stackars lilla Pelle som inte längre kunde äta lördagsgodis eftersom han hade ett kvastskaft nedstampat i halsen.
En annan tanke var att visa ett bildspel av noggrannt utvalda scener ur SAW-filmerna för att illustrera hur det kan gå för folk som inte kan bete sig.
Men sådana tilltag är ju tydligen inte socialt accepterade och kan rendera i lite semester i statlig regi så jag lät det stanna vid ljuva tankar...


På torsdag är det en röd dag men jag har blivit kommenderad att arbeta då. För den som undrar så kan jag upplysa om att jag anser att det suger aptask, men jag har inte direkt något val.
Det är genom den beordrade övertiden som en vanlig arbetare vet att det börjar närma sig ett halvårsbokslut och att man måste försöka fixa ihop allt som folk på olika nivåer fullständigt har skitit i sedan förra gången.
Jag får väl trösta mig med att det blir några kronor till i semesterkassan.

Inga kommentarer: