Cityfestival

Den svenska sommaren har vissa stående inslag som mygg, regn, campingfylla och vägarbeten. Ett nytillskott till den floran är alla dessa jävla stadsfestivaler som varje liten håla med självaktning (eller brist på självdistans) måste ha.
I Västerås heter den numera Cityfestivalen. Detta efter att ha flyttats runt lite överallt de senaste åren med diverse namnbyten som följd.
Ett nytt namn plus att man flyttar öltälten en kilometer är väl inte direkt revolutionerande kan man tycka. Nu har "festen" återvänt till statskärnan vilket är en dålig idé. Hela grejen med en stad är ju som bekant att den är fylld med hus och dessa hamnar då en smula i vägen. Att man dessutom smäller upp den största scenen precis intill ån resulterar i att det bara finns utrymme framför denna på en sida, puckat så det förslår.

Jag begav mig ner en sväng i kväll och kikade och slås av att allt är sig precis likt. Det är fullt med stånd där det säljs sockervadd och t-shirts med idiottryck. Det finns ett litet tivoli som bemannas av alkoholiserade polacker och några öltält där det serveras blaskig mellanöl för 60 kr glaset. I bakgrunden hörs en kass trubadur lustmörda olika "klassiska sommarlåtar" samt en hög snorungar som jämför mobilsignaler.

Staden är fylld av ljud och lukter. Dessa lukter härrör dels från olika små matstånd med hög salmonellavarning och dels från alla de människor som inte är vän med tvål och vatten. De har för övrigt en sagolik förmåga att vara i vägen, det verkar vara en naturlag som säger att ju bredare och långsammare du är, desto värre luktar du.
Efter att ha pressat mig förbi familjen Bolinder-Munktell rundar jag ett hörn och stöter ihop med en hög indianer som spelar panflöjt. Pittoreskt...
Jag kommer sedan fram till "ungdomsscenen" där en del lokala tondöva skitungar försöker stämma sina instrument samtidigt som deras kompisar åker skateboard framför scenen. Ett bra argument för preventivmedel.

Så småningom kommer jag fram till den stora scenen där kvällens stora "publikmagnet" Rix FM-festival pågår. För att överleva detta spektakel bör man vara antingen pissfull eller 13 år gammal.
Det är alltså en hög artister som står på scenen och kör ett par låtar var. Av dessa "artister" är hälften några nya förmågor som ingen som passerat puberteten hört talas om. Givetvis är det singback som gäller.
Den andra hälften består av avdankade 80-talsreliker som desperat försöker få ihop till sin pension genom att framföra låtarna som sög redan 1987.
De har inte åldrats med värdighet, jag menar var fan har de grävt upp Lili & Sussie nånstans?

Efter två timmar fick jag nog och for hem. Det finns planer på att återvända i morgon men då ska jag helgardera med att vara full.