Det där med konst...

Jag har svårt för det där med konst, eller rättare sagt idén att i princip allt som faller utanför det som de flesta klassar som "normalt" kan kallas konst och då är det helt plötsligt accepterat.

Konst för mig kan exempelvis vara en vacker landskapsmålning eller en anatomiskt korrekt staty, eller ett fotografi. Kort sagt - jag vill se vad det föreställer.

Att springa på galleri med enorma glasögon och ett glas rödvin i handen samtidigt som man lovprisar något som ser ut som en inramad trafikolycka är inte riktigt min grej.
Konstkritikern ser "en hyllning till det postmodernistiska samhällets förfall sedd i skenet av patriarkatets grepp om det surrealistiska våffeljärnets skugga".
Jag ser en vit duk med nåt som påminner om hur det ser ut under bordet när en tvååring har ätit blåbärspaj...

Den senaste månaden har man kunna läsa om två studenter på Konstfack (en institution där människor helt utan sinne för normalt beteende kan frottera sig med varandra) och deras eskapader.
Den ena var en kvinna som lyckades fejka sig till psykiatrisk akutvård genom att spela "sjuk". Grattis din jävla dumfitta, du har lyckats bränna lite mer av skattebetalarnas pengar och kanske tagit resurser från någon som behövde det. Tänk om någon med verkliga depressioner sökt sig till psykavdelningen den dagen men fått vända i dörren eftersom personalen var upptagen med att spänna fast dig i en säng. Hade sedan denna person efter att ha blivit ratad av vården hoppat framör en buss hade det då varit något du hade vilja ha på ditt samvete?

Jag vet att jag överdriver en smula men kan inte låta bli att bli förbannad på sådana där idioter.

Det andra fallet var en herre som ansåg att klotter är lika med konst. Hans examensarbete på Konstfack gick ut på att klottra i tunnelbanetåg. Skadegörelse heter sådant på normal svenska, alltså det språk som talas utanför väggarna på Konstfack, och kostar skattebetalarna massor med pengar varje år.

Det finns uppenbarligen många varianter av konst, en av det skummare är "pisspainting". Det går helt enkelt ut på att konstnären uträttar sina behov på en duk som han sedan ramar in och säljer. Tydligtvis köper folk(?) sådant för dyra pengar. Min spontana tanke är ju naturligtvis att "vem fan vill ha skit på väggen?", men om jag tänker efter så kanske jag då har spolat ner en hel förmögenhet i toaletten under åren...

Om jag skulle halsa en sjuttis brännvin, sätta mig i bilen och köra på en dagisklass på ett övergångsställe skulle det också vara konst? Skulle några vinpimplande, skäggiga och anorektiska herrar utbrista: "Fantastiskt! Köttslamsorna som sprids över gatan och kontrasterar mot den svarta asfalten utgör ett enastående epos över livets förgänglighet"?

Jag ska fan ringa Konstfack och fråga.